Sida 39
En tacksägelseadress och dess följder
recett, och ännu större blir du, när du håller hvad du lofvat, och du skall hålla hvad du lofvat. Du skall ersätta oss för den skog och den himmel vi förlorat och som kostat oss så mycket! — En purpurmun, såsom din, och ögon blå, såsom dina, kunna icke ljuga. Det vore rysligt , om så skedde, det vore att tvifla på allt hvad heligt är, det vore att tvifla på honom, som gifvit dig din mun och äfven gifvit dig dina ögon. Frukta icke Westergren, den uslingen, och icke heller hans lika usla jakobister, denna vilda hord som snart skall falla för claristernas högre förstånd, större kunskaper och mera utbildade krigskonst! Trettiotvå tertianer, alla tillhörande Clara högre lärdomsskola, skola, om det gäller, försvara dig mot en verld. Mottag, Emilie, detta ärofulla bevis på vår beundran och tacksamhet och skjut icke upp recetten alltför länge I»
Detta förslag, uppläst af mig i klassen, antogs obetingadt så när som på den der lilla anspelningen på hjeltarnes långa fingrar, hvilket man ansåg opassande att vidröra, ty, sade man, hvilken stor hjelte hade icke varit långfingrad! Hvem hade väl haft längre fingrar än Napoleon, som röfvade åt sig mer än halfva Europa? Carl X Gustaf, som tog Skåne, Halland och Blekinge från Danmark, och Carl Johan, som tog Norge, hade icke heller haft några barnfingrar.
Adressen, sålunda kalfatrad, underskrefs, hvarefter jag mottog det hedrande uppdraget att öfverlemna den till Emilie Högqvist. Följande förmiddag efter skoltimmens slut skyndade jag till den unga elevens hem i ett hus vid Clara södra kyrkogata. Tyvärr var hon inte hemma, utan på repetition å kungl. teatern, men jag träffade de öfriga af familjen. Fru Högqvist, enka efter en f. d. hofmästare hos excellensen De Geer, var ett högväxt, ståtligt fruntimmer, men hade icke så vackra och milda anletsdrag som Emilie, hennes yngre dotter. Den äldre, Hanna, likaledes anstäld vid kungl. baletten, var hemma, och hon liknade mera sin mor. Af Emilies bröder, som äfven voro tillstädes, var den ene några år äldre än jag och kom snart i bokbindar-lära. Den andre brodern, några år yngre, hette Jean, blef först kypare och sedan aktör med stora anlag för scenen och dog efter många vexlande öden. Till honom, som sedermera någon tid var min kamrat vid Berggrens teater, återkommer jag framdeles.
Källa: Project Runeberg ·