Sida 44
Excellensen Cederhjelm
min far, som var lika hårdhänd mot mig som mot basbasunen.
Jag stod på en klappbrygga och tänkte efter, om det icke vore så godt att hoppa i sjön för att undgå de vidriga öden som från alla sidor hotade mig. Jag blef alltmera införlifvad med denna tanke och tänkte med en viss känsla af vällust på följderna af min förtidiga bortgång ur verlden. Mina kamrater i klassen skulle vörda mitt minne som en martyrs. Han dog när han icke kunde återge oss vår teater, skulle de säga, smältande i tårar. Jag såg magister Guldbrand, den förfärlige Guldbrand, gripen af ånger och samvetsqval öfver alla de hårtestar han ryckt från mitt hufvud, irra som en vansinnig omkring på gatorna, jag såg hela den kungliga polisen med polismästaren i spetsen vallfärda till min graf, plantera blommor på den och vattna den med ångerns bittra tårar.
Obegripligt att jag icke kom att tänka på den sorg jag derigenom skulle förorsaka mina föräldrar, i synnerhet min beskedliga mor; men kanske är det icke så obegripligt ändå. Barn äro långt ifrån de tacksammaste. Hur ofta ser man ej barn utan ringaste skäl oroa och plåga en mor, liksom vore det hennes ovilkorliga skyldighet att lida och tåla allt. Så förfar man ofta i barndomens dagar, och mången blir gudnås icke bättre som äldre. De som minst få åtnjuta vår tacksamhet äro merendels de som mest gjort sig förtjenta deraf.
Sedan jag nu, som jag tyckte, bestämdt beslutit att dö, fullkomligen säker på den stora effekt som deraf skulle uppkomma, började jag fundera på, om det kunde vara mycket smärtsamt att dö i vattnet. Mången natt hade jag i drömmen tyckt mig ligga i sjön, men på samma gång sjelf stå på stranden och se på, och det föreföll mig beqvämligast, om det i verkligheten kunde gå till på samma sätt. Jag beslöt göra ett försök, lade mig derför framstupa på bryggan och doppade hufvudet i vattnet, hållande mig likväl säkert fast i bryggan. Så höll jag hufvudet en stund i vattnet till dess jag kände ett oemotståndligt behof att hemta andan, hvilket jag också gjorde.
»Jag vill försöka en gång till,» sade jag till mig sjelf, »kanske det inte känns så obehagligt, när man väl blir van.»
Jag doppade ned hufvudet ånyo och höll det under vattnet, såsom jag tyckte, en hel fjerdedels timme. Men
Källa: Project Runeberg ·