Sida 47
Excellensen Cederhjelm
minnas, att hon hade korpsvart hår, ovanligt rikt och knollrigt.
Det dröjde icke många minuter förrän min mor och jag voro hos henne. Excellensen bodde då i sitt hus vid Freds-gatan. Såsom vanligt, bugade jag mig mycket djupt för tant Stjernberg, skrapade tre gånger med högra foten, hvilket den tiden brukades, och kysste tant på hand.
»Gossen växer till sig,» yttrade tant Stjernberg, »och han är artig och höflig som det anstår ett väluppfostradt barn ... du har glädje af honom, Christine.»
Vacker glädje 1 tänkte jag, och troligt är att min mor den stunden tänkte detsamma. Min mor tog tant Stjernberg afsides och började med låg stämma tala med henne. De enda ord jag uppsnappade voro »polisen» och »magister Guldbrand», ord som naturligtvis illa skuro i mina öron.
»Det der kan nog hjelpas,» yttrade tanten; »vänta, jag skall genast tala med excellensen.» Tanten försvann, men återkom snart.
»Följ med mig in till excellensen,» uppmanade tant Stjernberg, och vi följde henne. Vi gingo genom flere rum, så granna att jag aldrig sett maken. Ett rum var helt och hållet dekoreradt med stora oljefärgstaflor i breda förgyllda ramar. På tvänne af dem igenkände jag Carl Johan och hans son i naturlig kroppsstorlek. Inkomna i excellensens arbetsrum, funno vi framför ett förgyldt bord en liten gubbe med silfverhvitt hår och fint rödblommigt ansigte. Han var klädd i morgonrock af svart sammet. Tant Stjernberg presenterade oss för excellensen, hvilken reste sig upp med det mildaste småleende på sina läppar. Min mor neg, så att hon nästan satt på golfvet, och jag bugade och skrapade med högra foten till verklig fara för den dyrbara mattan.
»Nå, min bästa fru, hvad kan jag göra i den här saken?» frågade excellensen med en röst lika mild som småleendet.
Min mor syntes förlägen; men tant Stjernberg, som icke var förlägen, svarade i hennes ställe:
»Jo, excellensen ska genast skrifva till polismästar Wannqvist eller gamla Olle, som han med rätta kallas, ty han är som en folkilsken tjur. Är det inte synd och skam att kalla barn upp till polisen bland tjufvar och skälmar!»
Excellensen visade sig icke mycket beredvillig, men tant Stjernberg drog honom sakta ned på stolen och satte en penna i hans hand.
Källa: Project Runeberg ·