Sida 53
»Också ett minne från Emilie Högqvists barndom»
»Det var snällt, flickor, att ni kom,» sade hon; »hur tycker ni jag ser ut som gosse? Kom nu, ska ni få följa med till perukmakaren.»
Vi följde, och ingen af oss kom ihåg att be jungfrun hemta oss klockan åtta. Hos perukmakaren gick det lika bråkigt till. Der sminkades utan barmhertighet de finaste kinder och brändes utan nåd det i och för sig sjelf vackraste hår. Derefter bar det af ner på teatern, der vi fingo plats mellan ett par kulisser, men hvarifrån vi snart bortvisades af en herre. Vi klagade för Emilie, som genast sökte och fick tag i den stränge herrn, den hon klappade på axeln och bad att vi skulle få stå qvar en liten stund, hvilket ändtligen beviljades. Hvilka kunde vara lyckligare än vi? I vår" förtjusning öfver hvad vi sågo och hörde glömde vi både klockan åtta och nio, och när ridån gick ned öfver sista akten, sökte vi förgäfves både jungfrun som skulle hemta oss och Emilie, som i villervallan försvunnit, förmodligen för att lägga af sig kostymen. O ve! teatern blef allt tommare, och vi hade ingen annan råd än att ensamna bege oss derifrån. Utkomna på gatan, erforo vi att det regnade.
O fasa! Våra bästa kappor och hattar! Tänkande på dem och det som väntade oss hemma, började vi gråta och skylla på hvarandra. Den tiden fanns ej gaslysning, icke ens Argandska lampor. Svagt flämtande lyktor eller s. k. »vargögon», brunno här och der, och vi voro så rädda, så rädda. " Louise bodde ett par hus från mitt, så att vi samtidigt kommo hem. Olycksaliga slut på en så lycklig afton! Min supé bestod af rismos till förrätt och moralkaka till desert, begge nedsköljda af de bittraste tårar.
Louise och jag, som blifvit så grundligt trakterade hemma, sluppo något vidare i skolan. Klockan tio kom Emilie, som tillbragt natten hos sina föräldrar. Utan att ana något ledsamt, tog hon med sin vanliga liflighet af sig hatt och kappa och ämnade sig fram till Mabonne, som genom Louises mor tidigt på morgonen blifvit underrättad om allt, och hon skulle just nigande säga det vanliga: » Votre trés humble servante», då Mabonne med den sträfvaste stämma befalde henne stanna qvar vid dörren. Den stackars Emilie bleknade; hon visste då hvad som väntade henne. Några stora klara tårar perlade fram ur hennes undersköna blå ögon.
Källa: Project Runeberg ·