Sida 70
En begrafning
»Packa dig genast din väg!» ropade han; »det är du, din galgfågel, som ställt till den här skandalen.»
»Jag!» ropade jag, förvånad öfver att man just skulle taga mig för hufvudet; »jag har inte sagt det ringaste ord, jag har bara skrattat, jag, som de andra.»
»Jo, det var du som ropade kuku!» yttrade hofpredikanten, fattande mig lika hårdt vid andra armen. »I hvilken skola går du? I morgon skall du vara relegerad, det skall ja» bli man för.»
»Seså, stopp och belägg nu, kungl. hofpredikant!» yttrade en gammal sjökapten, hvars namn jag glömt, men som mycket bröt på finska dialekten; »både pojken nu, och alla de andra nu, ha burit sig åt, så att de borde smaka daggen nu, för de inte haft aktning för grafven nu. Men, tusan hakar, herr kungl. hofpredikant! Den är ingen bit bättre nu, som håller loftal öfver en sådan der gammal skälm nu, en skinnare nu, som inte gjort annat än klått sin nästa inpå bara benen nu.»
Detta räddade mig. Stormen vände sig kring den gamle sjömannen. Alla talade på en gång och sökte öfver-rösta hvarandra, men öfver dem alla ljöd den finske sjökaptenens stormröst.
»Väntas nu, väntas nu,» hojtade han; »man ska få slopa mig i tusen bitar, innan jag återtar det minsta nu. Man ska vara en riktig hofkuku nu, för att kunna prata en sådan sakramenskad smörja nu.»
Den vilda ordvexlingen hindrade oss likväl icke från att småningom klifva uppför trappan och tränga in i salen, der vi upptäckte ett kolossalt sexbord, dignande under mat och dryck med mera dylikt, som förmår stäfja oron och stormen i menniskobröst. Vi kastade oss öfver anrättningen som glupande ulfvar, och från den stunden voro våra blickar alltför mycket fästa vid dessa Guds gåfvor för att längre kunna se snedt på hvarandra. Efter sexan inburos stora bålar, hvilka säkerligen tömdes, ty af hvad sedermera skedde minnes jag icke mer än att, när vi skulle gå och en hvar tagit sin beskärda del af den stora högen saffrans-kringlor, som lägo uppstaplade på ett bord vid dörren till farstun, ingen kringla fanns öfrig åt mig. Men då jag kastade ögonen omkring mig, upptäckte jag tvänne sådana, hätigande vid hofpredikantens arm. Som jag ansåg detta alldeles för mycket, i synnerhet för en så dålig talare och
Källa: Project Runeberg ·