Sida 69
En begrafning
förvärfvat hafva, utan hade han städse för ögonen och i sitt hjerta hvad Syrach i 18 kap. io versen så sannt och efterföljansvärdt säger: Haj icke nöje uti slöseri, alt du icke må behöfva andras sammanskott. Ja, mine älskade åhörare, det goda han egde behöll han icke för sig sjelf allena, utan meddelade deraf åt andra, såsom det en sannt gudaktig kristen höfves, och derom skola vittna alla de tårar han aftorkat, alla de lidanden han hugsvalat, väl vetande att det goda någon här i detta jordelifvet görer, honom skall det uti ett bättre lif sjufaldt återguldet varda. . .»
»Sjufaldt!» upprepade ånyo den oefterrättlige traktören; »det fick han på jorden ocksåI»
»Men det nöjde han sig icke med,» inföll en annan, »han tog aldrig under hundrade.»
Ett sorl, blandadt med grin och skratt, genomlopp hela den svarta ringen, och jag kunde icke heller nu underlåta att med full hals instämma deruti, ty jag började i min enfald tro, att det låg en djup afsigtlig ironi i prestens tal, enkom afsedd att väcka munterhet. Men att det så icke var, det hade jag bort kunna se på hofpredikantens ansigte, som skiftade i alla färger, under det han harklade och sökte återfå ordet.
»Men, mine älskade åhörare!» gnällde han till i för-tviflan, »mine älskade . . . mine älskade åhörare ...»
Han höll upp. Han tycktes vilja tala något utom konceptet, antingen för att förmana till ordning eller för att ge slutet af sitt tal en annan riktning.
»Mine älskade åhörare ... ja, mine äls ...»
»Kuku!» ropade en ännu gällare stämma ur hopen, och dermed sattes kronan på verket. Kuku, namnet på sommarens bevingade härold, var den tiden ett gifvet öknamn på alla misslyckade prester. Också uppstod nu ett sådant stoj, att det icke mera var möjligt att sluta liktalet. Lyckligtvis tog predikanten sitt parti och öfvergick till den vanliga begrafningsritualen, som ock åhördes under tystnad.
Efter ceremoniens slut skyndade jag att intaga min förra plats framför processionen, som med raska steg satte sig i rörelse, men under ett riktigt stormgräl, ackompan-jeradt af klockornas högtidliga bing! bång! Aldrig har mitt öra slitits af en gräsligare disharmoni. Snart återkommo vi till det gamla huset; men just som jag skulle slinka in genom porten, greps jag hårdt i armen af värden.
Källa: Project Runeberg ·