Sida 68
En begrafning
i det för sin idoghet och sparsamhet välbekanta Småland af fattiga och okända föräldrar. Tidigt lemnade han för-äldrahuset och begaf sig till Stockholm, som skulle bli stället för hans i tiden så gagnande verksamhet. Redan vid tjugo års ålder hade han, utan annan lärare än sitt klara förstånd och sin egen outtröttliga ihärdighet, hunnit förvärfva sig de insigter, som berättigade honom till en plats i kungl. nummerlotteriet, der han inom kort befordrades till kol-lektör, städse bibehållande sina förmäns högaktning och sina kamraters odelade kärlek. Men jemte denna vigtiga befattning hade han i kungl. assistanskontoret den ännu vigtigare af kommissarie, den han ända in i sin höga ålderdom med oförminskad ungdomskraft bestred till det allmännas gagn och bästa. Och hvad han som enskild personlighet var, derom vittna de talrika vänner som i dag följt honom till hans sista hvilorum och hvilka med sina tårar...»
»Nej, nu går det för långt I» inföll en röst temligen högt.
Rösten, som åtföljdes af en otvetydig fnissning från alla sidor och förorsakade ett ögonblicks afbrott i talet, kom från en medlem af processionen, en gammal traktör, som stod icke långt från mig, lutande något framåt sitt röd-brusiga ansigte och med någon svårighet stödjande sig vid ett spanskt rör med benknapp.
»Och hvilka,» återtog predikanten efter ett par host-ningar, »med sina tårar, vältaligare än alla ord, tolka hvad den” aflidne i lifstiden för dem och de sina varit. Si! han var icke en af dessa Mammons trälar, som sätta all sin lit till hvad verldsligt och förgängligt är, tänkande han, såsom det hetqr hos Salomo, 30 kap. 12 versen: Fattigdom och rikedom gif mig icke; men låt mig mitt skäliga uppehälle njuta ...»
»Skäliga? Nej si det var nu lygenl» inföll samma röst, hvarvid jag, som gjort allt möjligt för att hålla mig allvarsam, olyckligtvis gaf till ett högljudt skratt, hvilket vände allas blickar på mig, i synnerhet predikantens, som sprutade eld, under det hans ansigte sken som en genomglödgad kamin.
Sedan hofpredikanten ytterligare en stund hostat och fört den långa hvita näsduken några hvarf öfver näsa och mun, fortsatte han med återhemtadt kurage, fast med ännu mer gnällande stämma:
»Och icke heller var han bland dem som lättsinnigt förspilla det goda de genom egen omtanke och eget arbete
Källa: Project Runeberg ·