Sida 83
Mitt första steg ut i verlden
»Ja, men inte på kall mjölgröt,» svarade jag.
»Jag tror du blir näsvis,» anmärkte min patron med blicken af en basilisk.
»Det är mina näsborrars fel,» förklarade jag, alldeles likgiltig för hvad man tänkte om mig, ty jag kände en oöfvervinnelig motvilja för patronen och hans slägt.
Jag erinrar mig ej, om konversationen räckte längre, men väl att patronen, när jag tog god natt, tillsade mig med den sträfvaste stämma att föl]ande morgon vara uppe »innan f-n fått skorna på sig», såsom orden föllo.
Jag befann mig nu på min kammare, hvilken syntes mig allt ruskigare, ju närmare jag undersökte den. Mörka och trasiga tapeter och ett golf, som säkerligen icke sedan jultiden varit skuradt. Täcket och lakanen på sängen voro i fullkomlig harmoni med det öfriga. Jag sökte mitt knyte, som befanns upprifvet och noga visiteradt, hvarefter jag oafklädd kastade mig på bädden, men kunde icke få en blund i mina ögon. Det prasslade och pep i tapeterna, och det tassade på golfvet, hvaraf jag slöt, att man inqvarterat mig i ett fullständigt råttbo. Vridande mig oroligt än på ena och än på andra sidan, mötte jag med öppna ögon den inblickande morgonsolen. Det hade nu blifvit tyst i rummet, men när jag flyttade mina blickar från fönstret till väggarna, såg jag tydligen, hur det från hvarje hål i tapeterna blänkte och blinkade mot mig, och jag kände en rysning genomila mina lemmar. Slutligen och sedan jag öfvertygat mig derom, att hvad jag såg i tapeterna icke gerna kunde vara annat än ögonen på råttorna, som från sin högre synpunkt togo sin nya bekantskap närmare i ögonsigte, slöt jag till mina egna i hopp att ändtligen få slumra in, då jag ånyo stördes af ett buller. Jag blickade upp och varseblef herrskapets piga, som, stående invid fönstret, bar i sin famn en underlig svart pyra-midalisk figur, hvilken, när pigan kastat den på golfvet, upplöstes i en massa skodon af olika form och dimensioner.
»Kängorna ska blankas, men stöflarne smörjas med skältran,» förkunnade pigan; »skoborste med tillbehör har han här i fönstret. Seså nu, inte är det värdt att hänga läpp för så litet, det blir väl värre än. Men det råder jag, akta sej för patron, ty han är ryslig, när han sätter till. Det fick han nog erfara, den stackars gossen som dog.»
Efter denna varning aflägsnade hon sig, men jag sprang upp från min bädd och kastade en förtviflad blick på sko-
Källa: Project Runeberg ·