Sida 86
Mitt första steg ut i verlden
ur rummet, svart som en plåtslagare och glänsande som en lykttändare.
Nu var för mig ingen tid att förlora. Jag drog till knutarne på mitt resknyte och skyndade med detta under armen ur rummet och utför trappan. Kommen ner i farstun, hörde jag genom dörren till köket det hiskligaste »kakalorum»: fru, döttrar och piga skreko om hvarandra, men gällast öfver dem alla patronen, som oupphörligen ropade: »Hvar är knölpåken? Spring efter polis! Hit med knölpåken!»
Men jag satte af som en pil utför nedersta trappan, kom ut på gatan, funderade ett ögonblick på höger eller venster, valde höger, råkade in på Surbrunnsgatan, vek af in på Roslagstullsgatan, såg plank och hus, sandåsar och tobaksland, tullhus och tullbetjenter dansa förbi mig och stannade icke förrän jag uppnått Kräftriket, der jag kastade mig ned vid kanten af landsvägen, med möda återhemtande andan efter mitt första steg ut i verlden.
*
Källa: Project Runeberg ·