Sida 92
Äfventyr på landsbygden
prinsessa. Hon lade ena handen på sin kavaljers skuldra, och utan att ha vidrört fotsteget, stod hon på marken. »Kors hvad här går muntert till!» yttrade hon med strålande blickar omkring sig; »vet du, goda Hans, jag dansade tusen gånger hellre vid skenet af denna klara sol och vid ljudet af denna simpla pipa än vid hundra lampor och full orkester.»
De båda värdshusflickorna hade redan skyndat mot dem under många nigningar och välkomstbetygelser. Jag kände det åkande herrskapet. Kavaljeren var grefve Hans F**, en af landets rikaste fideikommissarier, och damen Carolina Brunström, kungl. teaterns dåvarande första dansös, en af publikens gunstlingar, mycket firad såväl för sin skönhet som för sitt konstnärskap.
Grefven bjöd dansösen armen, och de närmade sig dörren till värdshuset, företrädda af den skära värdshusflickan, som tycktes triumfera för det hon fick passa upp på dem. Under det dansösen sväfvade förbi mig, som stod bugande med min klarinett i handen, kastade hon småleende en sedel åt mig, en hel riksdaler, och medan jag med förtjusning betraktade detta första arvode för min konst, hörde jag den blå uppasserskan med harmfull stämma yttra: »Alltid ska hon gå mig i förväg, alltid taga det bästa och lemna det sämsta åt mig.»
Jag gick in i värdshussalen, slog mig ned vid ett bord, och numera stadd vid kassa, reqvirerade jag utan vidare krus min middagsmåltid. Under det jag spisade, reste det eleganta paret sin väg, men när jag skulle betala min middag, förklarade den skära uppasserskan, att hon bjudit mig på den till tack för dansmusiken. För att i min ordning visa min tacksamhet, stämde jag upp ett nytt klarinettsolo midt i salen, hvilket visserligen renderade mig en kopp kaffe, men hvarvid skänkmamsellen innanför disken tog sig friheten förklara, att som min klarinett hade den egenskapen att Äslå lock för hennes öron», så gjorde jag bäst uti att musicera i fria luften, ett omdöme som gaf mig en sämre tanke om hennes musikaliska sinne. Emellertid och då flere kunder från staden inträdde i salen och jag för öfrigt icke hade något vidare att göra derinne, begaf jag mig ut med min klarinett och mitt knyte. Utkommen på trappan, mötte jag den skära, som bad mig återkomma något senare, emedan några ungherrar väntades ut på lördagsqvällen, och då dessa vanligtvis brukade dansa, kunde min klarinett, menade hon, komma
Källa: Project Runeberg ·