Sida 287
23 6 GATUREGLERINGEN.
»Ej må stad byggas i strid mot gällande plan», så lyder lagstiftarens påbnd till rikets städer, och detta åtföljes af fordringar på breda esplanader och dylikt samt på 60 och 40 fots gator, hvilket allt kräfver för sitt genomförande betydliga kostnader. Påbudet förekommer emellertid icke i en af konung och riksdag stiftad lag utan i städernas byggnadsstadga, som tillkommit på grund af konungens ekonomiska lagstiftningsrätt, och är följaktligen maktlöst, när det kommer i strid med rättigheter, som enligt gällande civil lagstiftning tillförsäkrats dem, hvilkas tomter beröras af stadsplanen. De i städernas äldre byggnadsordningar innehållna föreskrifter, med hvilka man förut hjälpte sig för att medla mellan de båda parterna, hafva blifvit utbytta mot en enkel hänvisning till expropriationsförordningen, som åter alldeles icke tagit någon hänsyn till hithörande bestämmelser i byggnadsstadgan eller till de särskilda omständigheter, som måste komma i betraktande, för att tomtägarnes fördelar ocli olägenheter af regleringarna skola viel stadsplanernas genomförande blifva rättvist vägda mot hvarandra. Den tid är länge sedan förbi, då sakerna kunde behandlas patriarkaliskt. Städerna stå därför, när det gäller att lyda påbudet om stadsplanernas följande, vid ett problem, hvars lösning är synnerligen vansklig. Den bristande motsvarigheten mellan den civila och den ekonomiska lagstiftningen i ämnet liar helt naturligt medfört den påföljd, att till den kungliga fastställelsen å hvarje stadsplan fogats det villkor, att fastställelsen lämnas under förbehåll, att enskilds rätt ej förnärmas. Detta innebär i själfva verket, att alla stadsplaner hänga i luften. Då vid ersättningens bestämmande ingen hänsyn får tagas till de fördelar, tomtens ägare liar af regleringen, kan nämligen förvärfvandet tvångsvis i rätt många fall medföra så dryga kostnader, att kommunen ej ser sig god att komma ut därmed. I sådana fall ligger den utväg nära till hands, att planen i denna del öfvergifves, om det för öfrigt låter sig göra med hänsyn till redan å andra delar vidtagna verkställighets-åtgärder. Det såg en gång ut, som om denna lucka i lagstiftningen skulle blifva på ett nöjaktigt sätt fylld, men förhoppningen har hittills kommit på skam.
För Stockholms stad, som af många skäl måste vara angelägen om den beslutade ocli af regeringsmakten fastställda stadsplanens genomförande i sina väsentligaste delar, gällde det under sådana omständigheter att finna en utväg för att rädda planen. Visserligen ägde staden ännu ganska många ofria tomter, hvilkas frigörande kunde lämnas i ersättning för fordrade medgifvanden från tomtinnehafvarnes sida; men möjligheten till dylika öfverenskommelser förelåg icke i de allra flesta fall; och att i alla öfriga köpa den nödiga gatumarken till det pris, ägaren kunde fordra, eller en expropriationsnämnd därå satte, utan rätt att taga i betraktande tomtägarens fördel af regleringen, lät sig icke göra med nödigt tillvaratagande af stadens finanser. Därför återstod endast att söka ställa så, att staden själf kom i
Stockholm. II. 16
Källa: Project Runeberg ·
