Sida 281
13. Telegrafen
äfven en metallstång, om hon hålles i lianden, aldrig elektrisk, man må gnida henne hur mycket som helst. Men då Gray en gång gned en metallstång, som han höll med ett handtag af trä, gick det mycket lätt att få stången elektriserad. Man kom nu under fund med, att alla kroppar visserligen låta elektrisera sig, men att de, som man hittills ansett odugliga dertill, dervid visa ett olikartadt förhållande. De släppa nämligen all sin elektricitet med ens ifrån sig, så snart de beröras på en punkt, men upptaga henne äfven mycket lätt ocli utbreda lienne öfver liela sin yta. Meddelar man elektricitet åt den ena änden af en metalltråd, fortplantar hon sig i ett ögonblick äfven till den andra, tråden må vara hur lång som helst.
Genom dessa och dylika företeelser föranleddes man att tänka sig elektriciteten som ett fint, gaslikt ting (fluidum), som genomströmmar kropparna. De ämnen, i hvilka elektriciteten förhåller sig på detta sätt, har man kallat ledare. Sådana äro metallerna, kol, vatten och alla af vätska genomträngda kroppar, sålunda äfven djur och växter, liksom jorden. Emot dessa stå o le dam e eller isolatorerna, glas, harts-artade ämnen, svafvel, silke, ull, torra växtämnen, torr luft och så vidare. Dessa låta ej elektrisera sig från en beröringspunkt, men fasthålla till äen grad den dem genom gnidning meddelade elektriciteten, att de endast förlora lienne på det ställe, som omedelbart beröres. Med en glas- eller hartsstång kunna alltså, tills hennes kraft är uttömd, flere små kroppar elektriseras, om man för li^ar gång tar ett nytt beröringsställe. Af detta olika förhållande hos ledare ocli oledare förklaras
lätt, hur det kommer till, att väl en harts- och glasstång,
men icke en metallstång, som man omedelbart håller i handen, bli elektriska genom gnidning. Som en god ledare afgifver nämligen den senare genast elektriciteten till menniskokroppen, likaledes en god ledare, hvilken sätter henne i förbindelse med jorden.
Eör att få en god ledare att behålla den meddelade elektriciteten begagnar man sig af det nära liggande medlet att
afbryta hans förbindelse med ledare, alltså omgifva honom med oledare. Han säges då vara isolerad. De vanligaste isoleringsmedlen äro att ställa honom på glasfötter, lägga honom på en glas- eller hartsskifva eller hänga upp honom i silkestrådar.
Källa: Project Runeberg ·
