Sida 284
13. Telegrafen
eller spetsar, så skulle elektriciteten så hopa sig i dessa, att hon ej mer kunde qvarhållas, utan skulle bortgå genom luften. Man ger derför elektricitetsmaskinens konduktörer formen af cylindrar med afrundade ändar. Metallspetsarnas atiedande verkan låter dock det oaktadt allt jemt förspörja sig; ty håller man ett spetsigt metallstycke, som står i förbindelse med en jordledning, emot en sådan laddad konduktor, så afgifver han stilla och utan någon öfverboppande gnista hela sin fria elektricitet.
Spetsarnas egendomlighet att i stillhet afgifva eller insuga elektricitet iakttogs först i Geneve 1748 af fysikern Jalla-
bert genom anställande af följande försök. En vågrätt på en spets vridbar trästång har i ena änden en kula. En person ställer sig på en isoleringspall och låter elektrisera sig, medan han i handen håller ett trästycke, som i ena änden är spetsigt, i den andra afrun-dadt. Hålles spetsen mot kulan, sä 197. Jallaberts experiment. drages hoil af ho-
nom, medan deremot
den afrundade änden stöter lienne tillbaka. Eörklaringen på denna företeelse gaf först Eranklin.
Elektricitetsmaskinerna lia sedan Guerickes tid . undergått mångahanda förändringar och förbättringar, ocli det ännu på den senaste tiden. Alla lia de dock som en oundgänglig beståndsdel ett riftyg, en gniden kropp, som tillika är en dålig ledare, och en konduktor eller uppsamlare af den alstrade elektriciteten, hvilken måste vara en god ledare. På de vanligaste maskinerna utgöres den gnidna kroppen af en stor rund glasskifva af 45—90 centimeters tvärlinie, som kan vridas omkring med en vef.
Källa: Project Runeberg ·
