Sida 285
13. Telegrafen
Under kringvridningen måste skifvan (se afb. 198) röra sig genom två par kuddar K, K\ hvilka ned- ocli upptill af fjädrar tryckas emot henne. Ordet kudde får dock ej längre tagas efter orden. I stället för de förr använda stoppade skinnputorna har man nu träplattor, öfverdragna med tjockt mjukt skinn eller kläde. På tyget eller skinnet är ut-bredt ett amalgam af qvicksilfver, tenn ocb zink, blandadt med talg.
Maskinens tredje liufvuddel, konduktorn, C C\ består af två alldeles lika ihåliga cylindrar af metall, hvilka i ändarna äro slutna .med klotrunda hufvar och naturligtvis isolerade med glasfötter. Båda äro på framsidan förenade medelst en metall-stång och verka derför som ett enda stycke. I de mot glasskifvan vända ändarna har kon duktorn två krökta metallarmar, hvilka, såsom vi strax skola se, ha en vigtig uppgift. Dessa armar omfatta en tem-ligen bred del af glas-skifvans rand och vända så väl på in- som utsidan några metall spetsar mot glaset, som de komma helt nära, dock utan att beröra det. Slutligen har skifvan Öfver 198. Élektricitetsmaskin.
större delen af sina ytor
en betäckning af taft för att skydda henne mot den fukt, som aldrig helt och hållet saknas i luften, ocli maskinen måste för detta ändamål före användningen noga aftorkas.
Så snart elektricitetsmaskinen börjar kringvridas, kan man genom beröring af skifvan öfver allt framlocka små gnistor. Vid ytterligare kringvridning flyga sådana sprakande ut af sig sjelfva, och en fosforartad lukt sprider sig. I mörkret varse-blifver man äfven på skifvan ett sken. Ju mer konduktorn laddas, dess mer lemnar den vid B på foten 1 stående elek-
Källa: Project Runeberg ·
