Sida 114
Argus
till min fars motvilja för mig. Min mor hade alltid tagit mitt parti mot honom, och som hon genom sin själs öfver-lägsenhet något imponerade på honom, så hade hon nästan alltid lyckats i sina bemödanden. Nu, då hon icke mer fanns till, ville han måhända taga sin skada igen och hämnas på mig för den undfallenhet, hvartill han så länge varit tvungen. Någon annan orsak förmådde jag ej fatta, h’elst jag alltid i hans närvaro varit ett temligen stilla och lydigt barn, fast mera af fruktan än af kärlek, hvaremot jag mindre lade band på mig inför min mor, som jag mycket älskade, men icke fruktade alls. Sådan är menniskan. Antingen hon går i kängor eller i stöflar med galoscher, jacka eller frack, förblir hennes fruktan starkare än hennes kärlek. Slaf i den ena, är hon tyrann i den andra: hon bugar sig, ja, kryper inför en blick af mörker och is, under det hon med ett slags vällust pressar tårarne ur dens ögon; hvars blick för henne varit idel ljus och värme.
Men nordanvinden pep vildt i brinken, och jag påskyndade mina steg uppför den. Jag hade nämligen beslutit uppsöka auditör Munter, hvilken, efter hvad läsaren redan inhemtat, på sätt och vis varit en orsak till mitt nya missöde. Han bodde då i ett hus vid Stadssmedjegatan, och jag träffade honom hemma, sittande framför ett bord, öfver-lastadt af böcker och papper. Framför fönstret stod en yngre, mycket lång och rak herre i lång syrtut med skinnkrage, hatten på hufvudet och ett tidningsblad i hand, hvilket han ögnade på, under det han då och då tog sig en pris ur en väldig snusdosa, deremellan gifvande från sig ett snörflande läte, som kunde höras genom en hel våning.
Jag berättade för auditör Munter hvad som händt och anhöll om ett godt råd i min svåra belägenhet. Den beskedlige Munter, både ledsen och förargad, lofvade att genast följa mig till Alberg för att förmå honom taga skeden i vackra hand; men jag förklarade bestämdt, att jag för allt i verlden icke ville tillbaka till honom.
»Hör, bror Johansson!» vände sig nu Munter till den långe herrn vid fönstret, »bror, som vet råd för allt, kan just säga mig, hur vi på det bästa skola ställa till för den här ynglingen, som ...»
»Inte illa hvad stilen beträffar,» yttrade den långe med dundrande röst; »men hvad teatern angår, så skrifver bror som en skolpojke, och så göra alla som skrifva om den.
Källa: Project Runeberg ·