Sida 116
Argus
detta läte som sedermera förskaffade honom tillnamnet »Hvalfisken».
Efter några minuter lemnade Munter skrifbordet och gick ut i det yttre rummet, sedan han gifvit mig ett tecken att följa sig.
»Gå nu till tryckeriet vid Norrtullsgatan,» yttrade han med lågmäld röst, liksom fruktade han att den långe herrn i inre rummet kunde höra hvad som sades, »och lemna den här biljetten till auditör Scheutz, ty det är egentligen han som eger tryckeriet och som följaktligen kan bestämma i den här saken. Får herrn plats hos herr Scheutz, så får herrn den bästa en kan önska sig, förutsatt att herrn har någon fallenhet för yrket och vinnlägger sig om flit och ordning. Blir herrn icke mottagen hos honom, så kom till mig på eftermiddagen, så få vi väl tänka på något annat.»
Dervid stack han biljetten i min ena hand och i min andra något som jag ej såg, men jag anade hvad det var och kände mig djupt rörd deraf, ty jag visste redan, hur ondt om pengar den hederlige Munter alltid hade.
»Det är en man med stora partier, men med förskräckligt dåliga affärer,» brukade Alberg ofta säga om honom.
Jag tog afsked och aflägsnade mig vid det bästa lynne i verlden. Boktryckeriyrket kunde vara så godt som något annat. Fick jag som bokhandlare icke läsa ett enda ord, så kunde jag som boktryckare omöjligen undgå att göra det. Jag styrde derför med raska steg mot Norr. På Gustaf Adolfs torg kände jag mig mycket hungrig, ty det var nära middagen, och som jag var vid kassa — tre riksgäldsettor hade Munter, den hedersmannen, gifvit mig — så gick jag in på en s. k. »restauration» vid Malmtorgsgatan, ett spisställe midt emellan källare och vanlig s. k. krog och hvilket då hölls af en liten tjock herre med högröd näsa som hette Lindbergson, ett namn som jag har skäl att minnas. Det fanns då för tillfället ingen annan kund inne än jag, och jag bestälde mig en biffstek af värden sjelf, som stod bakom disken. Derefter slog jag mig ned vid ett bord och drog, medan jag väntade på biffsteken, min Argus ur fickan för att göra bekantskap med en tidning, som var den allmännast lästa och mest ansedda på den tiden. Min första blick föll på en artikel, fem hela spalter lång, men som det oaktadt hade följande rubrik: »Blott ett par ord om skyddstullars
Källa: Project Runeberg ·