Sida 154
»Den heliga Cecilia»
först på eftermiddagen jag med den heliga Cecilia i min gula schäs, sedan vi likväl förut med trossvagnarne skickat det mesta af våra effekter, behållande endast i en gemensam och bakpå bunden kappsäck hvad som erfordrades för resan till Askersund. Det regnade som om himlen varit öppen.
Vi hade fått en häst temligen svår att köra äfven under lyckligare förhållanden, och hur mycket svårare nu, när det gälde att undvika de djupare gropar och rännilar, som oktober-regnet öppnat på vägen. Än sjönko hjulen ner ända till nafven, så att jag fruktade, att den gamla schäsen skulle stanna i stöpet, och än skyggade hästen till för de å ömse sidor om vägen prasslande grenarne, som höstvinden oupphörligen ref och slet uti. Då vi till följd deraf endast kunde färdas i gående, fruktade jag, att vi icke skulle hinna fram till första gästgifvaregården innan skymningen inträffade.
Min dam, med hufvudet helt och hållet insvept i en väderhufva af svart siden, deltog i början med några sparsamma ja eller nej i den konversation jag som artig kavaljer ansåg mig böra öppna. Slutligen makade hon sig bakåt så mycket vaxdukskuren det medgaf, svarade hvarken ja eller nej, utan insomnade, som det tycktes, lugnt och stilla. Detta tog jag för ett bevis på förtroende till min förmåga som kusk.
Sålunda hade vi färdats en timme ungefär, hon slumrande godt och i skydd mot regnet, enär jag bonat om henne så godt jag kunde, men jag genomblöt på bröst och armar, för att icke tala om ansigtet, som flödade af himlens välsignelse. Bäst jag så satt, smackande åt hästen och grälande på den för alla de spratt han ville spela mig, hvilka jag ansåg opassande för en bondkrake, van vid landsvägen och tagelhurran, tyckte jag att det ljusnade till in i kuren, och när jag vände mitt ansigte åt venster, såg jag ett par ovanligt stora och klara ögon stadigt betrakta mig, och jag bedyrar, att jag i den stunden glömde både storm och regn, och hästen kunde gerna ha gått ner i ett dike, utan att jag märkt det.
»Ni har sofvit godt,» yttrade jag till min dam.
»Ja, min herre,» svarade hon, »men ni har ingen glädje af ert sällskap.»
»Det var ljuft att höra hur lätt ni andades.»
»Men ni har ju riktigt bäddat omkring mig, medan ni sjelf... Hu, hvad ni är våt!»
Källa: Project Runeberg ·