Berättelser 3. Bilder ur verkligheten. Del 3. En skådespelares äfventyr

venster om vägen, såg jag en person mera springande än gående komma mot oss. Det var, på närmare håll sedd, en högväxt herre i resdrägt och uniformsmössa.

»Ursäkta,» ropade han till mig mycket andtruten, »kommer herrn från Rotebro?»

»Ja.»

»Har herrn mött något ungt bättre fruntimmer med hermelinskrage och muff af samma skinn?» frågade han vidare.

»Nej.»

»Har herrn tappat något fruntimmer?» frågade bror Jean, som vaknat; »vänta till våren, då snön smälter bort, så hittar herrn nog rätt på henne igen.»

»Hvad pratar herrn för slag!» röt den främmande, i det han tittade in i kuren.

Jag stirrade på de yfviga svarta polisonger, hvilka bekransade mannens ansigte. Det var bestämdt grefven och kommendörkaptenen. Sedan jag ånyo försäkrat, att jag på vägen från Rotebro icke mött ett enda fruntimmer, gaf jag hästen en snärt, och det bar af framåt. Vid lasarettet, der jag fann stående en stor täckrack och vid hästarne en skjutsbonde med handen på ena örat, höll jag och ställde några frågor till bonden. Jag fick då veta, att han skjutsat från Rotebro ett herrskap, som af sin egen kusk kallades grefven och grefvinnan; att grefven befallt hålla vid lasarettet och ensam gått upp dit för något ärendes skull, men att kusken begagnat tillfallet och gått in på krogen; att grefven, när han efter någon stund kommit igen, hållit ett omenskligt väsen först för det att kusken var full och sedan för det att racken var tom. Skjutsbonden, som hela tiden suttit på kuskbocken och endast haft ögon för sina hästar, kunde icke begripa hur det hängde ihop med hela saken, men var fullt och fast öfvertygad derom, att hin håle af misstag tagit grefvinnan i stället för grefven, den han önskade allt möjligt ondt, dervid visande ett öra temligen rödt och uppsvullet.

Sammanställande denna besynnerliga händelse med hvad jag aftonen förut hört af Emilie Högqvist, fann jag första scenen till en huslig tragedi redan gifven. Men då jag icke hade med det sorgspelet att göra, vände jag lasarettet ryggen och fortsatte min väg. Många famnar hade jag dock icke kört, förrän jag mötte en karl i livré, förmodligen grefvens