Sida 250
Mellan tvänne eldar
några unga Smålandspatroner: de voro för tjocka om magen och hade för klumpiga stöflar. Ju mer jag såg mig omkring, desto belåtnare blef jag med mig sjelf. Min toalett var på högsta modet; dertill hade jag lackerade skor och splitter nya glacéhandskar, d. v. s. en hel vecklön på fotterna och en half på händerna.
Det var många unga damer från trakten kring Vexiö, Smålandsfröknar, friska, rödkindade, solida. Jag tyckte, att de alla sneglade på mig; men min blick, likgiltig för dem, sökte en annan, nämligen den unga generalskan von L**. Jag tog för gifvet, att det var henne jag hade att tacka för denna angenäma afton, och vid ett tillfälle, då hon lemnade den grupp af kavaljerer, hvaraf hon varit omgifven, närmade jag mig henne.
»Förlåt, hennes nåd,» började jag, »men jag kan omöjligen underlåta att betyga er min djupa vördnad och tacksamhet för . . .»
»För hvad?» utbrast hon med ett uttryck af yttersta förundran.
»För er godhet att introducera mig i biskopens hus,» fortfor jag.
»Hvad, har jag introducerat er i biskopens hus!» yttrade hon.
»Jag vet ingen annan som skulle ha gjort det,» sade jag, »ty . ..» .
»Ty?»
»Ty jag hörde, att ett fruntimmer hade rekommenderat mig.»
»Och detta fruntimmer skulle vara jag?»
»Jag trodde det och jag... jag hoppades det äfven.»
»Ett fullkomligt misstag, min herre!»
»Jag hör det och får be om förlåtelse.»
I detsamma uppspeltes på pianot en vals.
»Det är väl inte möjligt att få dansa första valsen med hennes nåd?» frågade jag, fångande ögonblicket i flykten.
Den sköna stirrade på mig utan att svara.
»Om den första är upptagen, så anhåller jag att få bjuda upp till den andra,» fortfor jag.
Hon aflägsnade sig utan att svara det ringaste.
Detta stack mig något, och hvem kan undra derpå.
»Obegripligt att en förändrad samhällsställning så kan förändra menniskanl» anmärkte jag. »Jag har väl varit general minst femti gånger, och ändå är jag densamme.»
Källa: Project Runeberg ·