Sida 274
Jean Högqvist
»Det är inte alltid jag förmår räcka någon min hand,» yttrade Emilie Högqvist. »Ibland äro mina armar som förlamade, och nog är det hårdt att med egen hand icke kunna aftorka sina tårar. Dock, man får trösta sig med törnet för de rosors skull man en gång haft. Men nog derom, ni kommer verkligen, bästa Ekström, som ni vore efterskickad. Bror Jean skördar, som ni vet, riktiga triumfer på Nya teatern; skådespelaren går framåt, men, tyvärr, menniskan oupphörligt tillbaka, och säkerligen skola de aldrig mötas. Sedan jag betalt för honom den ena summan efter den andra, blef han ånyo bysatt i går. Jag skickade genast i morse för att lösa ut honom; men mitt bud hade den oförsigtigheten att lemna penningarne i hans egen hand, och följden blef att han, i stället för att använda dem för sin frihet, genast bjöd alla sina olyckskamrater på gäldstugan till middag, och till mig skickade han detta kostliga bref. Men läs sjelf hvad den ohjelpligaste bland menniskor skrifver!»
Hon räckte mig en nedsuddad papperslapp, på hvilken jag läste följande:
»Goda syster Emilie!
Tack för kontantibus in manibus, så välkomna för den som lefver in floribus. Jag har på långa tider icke haft så trefligt som här; jag riktigt förebrår mig att jag så länge misskänt detta ställe, som är vida bättre än sitt rykte. Här lefver man i lugn och har vakt vid porten, så man icke blir öfverlupen af obehöriga personer, och tager man sig ett glas för mycket, så riskerar man inte att falla ut genom fönstret och bryta halsen af sig, tack vare de bastanta jern-gallren. Jag har så många gånger hört dig prisa söderns blida luftstreck, och du kan derför gerna unna mig, som nu är ett stycke på vägen, att ostörd få njuta deraf.
Här råder full harmoni, och det är ju naturligt, ty alla äro vi hitförda af samma intresse, d. v. s. femtio procent, och alla äro vi lifvade af samma anda, d. v. s. att aldrig betala en vitten, och något som måste höja oss öfver vanliga menniskor, det är att man alltid tager oss på den qvist man sätter oss. I dag gifver jag en fest till din, den svenska sånggudinnans ära; din skål först och sist!
»En jungfru sångmön är och ej en nunna,
Som tror och känner hvad hon aldrig såg.»
Källa: Project Runeberg ·