Sida 33
Emilie Högqvist
EMILIE HÖGaVISTi
33
eller masker, en för hvarje kulisspar, och se, det var allt ganska godt.
Men en dag, när jag i vår atelier, d. v. s. ett större vindskontor i Ekrothska huset, lade sista handen vid verket, fick jag besök af en storväxt gosse som hette Westergren och var några år äldre än jag. Jag såg honom icke med blida ögon, ty han gick i Jakobs kyrkskola, claristernas förklarade fiende, och han hade en dag, när jag vid Brunke-bergs brunn hemtade vatten, ryckt kopparflaskan ur min hand och hällt allt vattnet öfver mitt hufvud, hvarefter han ville »torka mig med knytnäfvarna», såsom han uttryckte sig, men jag föredrog att fly otorkad.
»Jag hör att du tänker öppna teater,» började jakobisten; »men hvar tänker du spela, och hur många åskådare har du plats för?»
»Jag spelar i en mangelbod här i gården,» svarade jag; »och jag har sittplatser för tjugu personer.»
»Jag spelar i en bagarstuga vid Regeringsgatan, och min salong har plats för fyrtio personer, utom för fyrtio barn, som kunna sitta i knä på de äldre,» underrättade Westergren; »jag har redan en mängd kulisser färdiga; jag har en stad med två torn och ett vackert rum med fönster, som kan öppnas, och en dörr, som man kan gå ut och in igenom.»
Jag studsade, men fann mig och svarade:
»Men jag har en skog och en himmel i tre afdelningar.»
»Jag spelar blott den finare komedien,» yttrade Westergren, »och för den behöfs hvarken skog eller himmel. Hvad har du för älskarinnor?»
Jag studsade ånyo, ty jag hade icke tänkt på behofvet af riktiga primadonnor. Alltid kunde man få gossar som passade till fruntimmer, hade jag föreställt mig.
»Jag har några elever vid kungl. teatern,» försäkrade Westergren med triumferande min; »jag har ett par flickor vid baletten; det duger det, din snushane!»
Jag kände, att jag bleknade inför denne förskräcklige medtäflare. Hur skulle väl två nya teatrar kunna bära sig i Stockholm, och hur kunde väl jag täfla med en teaterdirektör, som rekryterade sina primadonnor från sjelfva kungliga teatern? Jag ryste å egna och hela bolagets vägnar. Westergren läste hvad som föregick i min själ och hånlog.
»Men det är dock skinn om dig fast det är tunnt,» tog han åter till ordet efter en stunds pinsam tystnad; »jag har
Bilder ur verkligheten. III. 3
Källa: Project Runeberg ·