Sida 74
Skugga midt i solen
till min mors säng och visade henne mitt segerpris. Hon sökte lyfta sin hand för att taga mot min bok, men för-gäfves.
»Lägg den på örngottskudden nära mitt ansigte, nära mina ögon!» bad hon; »så ja, nu är det bra... men du glömde dra opp gardinen.»
»Den är ju oppe . . . solen skiner ju mamma midt i ögonen.»
»Och ändå är det så skumt! ... Du sade, att ditt namn står på permen.»
»Ja, och i förgylda bokstäfver... V. E., ser inte mamma dem?»
»Så qvaft härinne!» suckade min mor; »öppna ett fönster! ... Så, det här är då ditt premium . . . Gud välsigne dig, mitt barn, för den glädje du i denna stund ...»
I detsamma jag, lydig min mors tillsägelse, öppnade fönstret, hörde jag hviskas:
»Viktor! Min Viktor!»
Jag spratt till, ty jag tyckte att ljudet kom utifrån. Jag närmade mig ånyo sängen och lutade mig öfver min mors hufvud. Hennes utmerglade ansigte syntes mig gladare och lyckligare än jag på länge sett det, och hennes blickar tycktes orörligt fästa vid permen på min bok.
»Mamma mår visst bättre nu, mamma blir nog snart frisk igen,» yttrade jag.
Intet svar, icke en suck. Jag lade mitt öra till hennes mun. Icke ens ett ljud i andedrägten. Då kände jag ett styng genom mitt bröst, genom märg och ben, och med ett anskri störtade jag ur rummet ut i farstun och in i en liten kammare som beboddes af en beskedlig madam, hvilken brukade se till min mor, när jag eller min far var borta. Jag kunde icke tala, men madamen skyndade ut, sedan hon en stund stirrat på mig, och jag följde henne mekaniskt. Jag såg henne böja sig ned öfver min mors säng och hörde henne säga:
»Så har du då slutat, du goda själ, du fromma, tåliga hjerta!...»
Jag rusade till fönstret, ty nu blef det äfven mig för qvaft. En klippa tryckte mitt bröst och täppte till tårarnas källa. Jag stirrade mot solen, utan att bländas af dess
Källa: Project Runeberg ·