Sida 142
Peter Myndes backe
väg; men de vexlade ej ett enda ord med hvarandra. De kände sig båda så förstämda, så underliga till mods, utan att kunna förklara orsaken. Var det kanhända någon aning, som med sin svarta vinge vidrört deras själar? Ville de inte oroa hvarandra med något meddelande deraf? Hemkomna, sökte de hvilan; men hvilan flyktade för hemska drömmars plågande flock.
Morgondagens sol uppgick. Med ansigten, förblekta af nattvak och smärtsam oro, mötte flickan och gumman hvarandra. Båda tycktes ha mycket att omtala för hvarandra, båda kände sig i stort behof af tröst; men tungan vågade icke framföra hjertats dystra aning.
Då kommer ett bud från den saknade ynglingens hem och frågar efter honom, då... då...
Följande söndag nedlades i Maria kyrkogård den stupade ynglingens stoft under det omkringstående folkets tårar. Skola vi räkna dem, som götos i den gamla moderns ensliga boning? — Behöfva vi skildra en mors och en fästmös förtviflan! 
Källa: Project Runeberg ·