Sida 173
Herr Nathanael.
Intet fruntimmer hade någonsin tänkt på honom såsom älskare; den mest omtänksamma moder kunde omöjligen i en sådan personage förestält sig en måg. Han såg ut för att stelna till en bild, att sjelf ställas upp bland den öfriga samlingen.
Och likväl — ty det finns ingen gräns för paradoxerna i lifvet — fann han nöje i umgänget med menniskor, tog gerna emot fruntimmer och förde dem med gammaldags artighet omkring för att bese hans kuriosa, och när hans gamla tant — ty han hade äfven en sådan — hade främmande hemma hos sig, var han hos henne, deltog i samtalet om teater och annat som hör till den vanliga konversationen. Vid sådana tillfällen kunde han vara den muntraste varelse i verlden. Som han nu dertill var af det mildaste sinnelag och hade det bästa hjerta, så mottogs han öfverallt som en god onkel. Flickor anförtrodde honom sina små hemligheter, alltid obesvärade i hans sällskap, derför att det föreföll dem, som hade han sjelf hvarken hand eller hjerta att bortgifva.
Man kan således lätt föreställa sig den öfverraskning och förvåning som grepo alla hans bekanta, när de en vacker dag fingo höra, att herr Nathanael ämnade gifta sig. Ett energiskt fruntimmer, som en gång besökt hans trädgård, hade hållit vad om att hon skulle, såsom hon sjelf yttrade, »göra menniska af en lärd stofil». Hvilka medel hon dertill använde, känner man ej; men inom loppet af tvänne månader var hon verkligen fru Nathanael. Herr Nathanael blef genast så bestormad af sina nya känslor, att han kastade af sig peruken, flanelltröjan jemte pelsen och lade sig i stället till nankinsbyxor och svart halsduk. Det var redan en stor förändring.
Dagen efter bröllopet kommer han hem, efter att några timmar ha varit ute i staden, då han till sin stora bestörtning finner det vanliga sällskapsrummet fritt från de vanliga sällskapsdjuren. Kattorna voro utkörda, råtthunden förvisad ner i källaren och aporna utsläppta i trädgården. Han står en stund mållös, men vänder slutligen sitt bedröfvade ansigte mot sin fru och vill veta meningen med allt detta.
»Jo, meningen är att jag inte vill bo tillsammans med råtthundar, kattor och apor,» upplyser den unga frun; »jag har inte lust att bo som i Noaks ark, och för resten får
Källa: Project Runeberg ·