Sida 195
»Alltihopa»
Derefter nedföll han till golfvet och bars sanslös upp på sitt rum. Man gjorde allt för att få honom till sans igen och det lyckades, men tala kunde han icke. Blott när hans blick föll på hushållerskan, stönade han med mycken ansträngning fram ordet: »Alltihopa! Alltihopa!»
Gästerna hade snart aflägsnat sig, och efter några timmar instälde sig både läkare och prest. Patienten tycktes igenkänna dem begge, men fortfor att vara mållös. Men när hushållerskan visade sig vid sängen, då förvredos hans anletsdrag och han mumlade ånyo med gnisslande tänder sitt »alltihopa, alltihopa!»
»Hvad menar han med alltihopa?» frågade presten.
»Jo,» svarade hushållerskan, fattad af en lycklig idé, »det har alltid varit kamrerns mening, att jag skulle få hvad han lemnar efter sig... Det är ju så, goda herr kamrer,» tillade hon, vändande sig till patienten, »det är ju så, att jag skulle få allt hvad kamrern lemnar efter sig i löst och fast?»
Man såg att den sjuke ganska väl förstod hvad hushållerskan sade, äfvensom att han gjorde de mest förtviflade ansträngningar för att svara, men något annat ord än »alltihopa» kom icke från hans läppar.
»Alltihopa,» fortfor hushållerskan, »jag får då alltihopa? Herrarne äro mina vittnen på, att kamrern med varm hand ger mig alltihopa.»
»Alltihopa,» upprepade ånyo den döende med förtviflan i sitt ansigte. Några timmar derefter var han död.
Som det icke fanns någon testamentarisk handling bland kamrerns efterlemnade papper och icke heller någon närmare eller aflägsnare slägting uppträdde med anspråk på arf efter honom, så anammade hushållerskan verkligen hela qvarlåtenskapen på grund af det enstaka ordet, hvilket uttyddes till förmån för henne såsom den döendes yttersta vilja.
*
Källa: Project Runeberg ·