Sida 242
Kusin Betty
»Du kommer från verksta’n, det ser jag nog, du är ju svart om ansigte och händer,» invände Anna med skäl, ty den som kommer från sjöbottnen borde väl åtminstone vara rentvättad.
»Har du sett något hvitt spöke under kungssorg?» frågade vålnaden; »men vik hädan, arma anka!» tillade han, skridande baklänges med långa steg, »och låt mig åtminstone få vara i fred efter döden!... Fiska opp mej, Anna, fiska opp mej! Jag ligger vid Fjäderholmarne.»
Under dessa ord skred vålnaden fortfarande baklänges upp för en liten trappa till en krog och försvann slutligen helt och hållet. Anna stirrade en stund efter den försvinnande. Visserligen säges det att de döda företrädesvis besöka de ställen som varit dem kärast i lifvet; men att gå in på en krog och det midt på ljusa dagen, det fann Anna allt för starkt, i synnerhet af ett spöke, och hon sprang åter till sin på gatan liggande korg, ur hvilken alla kräftorna krupit, marscherande i långa rader, oförsigtigt nog, tillbaka till Munkbron. Anna fick nu göra med att plocka upp den ena efter den andra, en hvar af dem erinrande om hennes trolöse fästman, ty de voro svarta liksom han och gingo baklänges också som han. Sedan hon ändtligen fått kräftorna åter instufvade i korgen, skyndade hon hem, fast besluten att hädanefter aldrig tänka på en varelse, som bedragit henne både före och efter döden.
*
Källa: Project Runeberg ·