Sida 245
Tårar och mälarvatten
för henne de täckaste amazonhattar med fjädrar från hela fågelriket; man uppradar kring henne krinoliner, rymliga som luftballonger. Men det är som att köra hufvudet i väggen. Ett älskande hjerta är oböjligare än diamant.
En afton hoppar en ung, bättre klädd flicka i sjön vid Röda bodarne. En timmerman, som händelsevis befinner sig i närheten, kastar sig efter och lyckas få upp henne. Med möda återgifven åt lifvet, föres hon hem, och tänk hvilken uppståndelse der! Men den unga flickan synes icke det ringaste förskräckt af sin flyktiga bekantskap med döden; man läser i hennes mulna blick de ibland rätt olycksbådande orden: »bättre lycka nästa gång». Man ser sig tvungen att parlamentera, man börjar ingifva henne hopp, hoppets rosor spira ögonblickligen fram på den dödsbleke kinden. Men om buketten icke skall vissna, måste den genast ställas i glas, men ett glas med vatten ur kärlekens, den eviga lifsens källa, och man har redan gått i författning derom, så motbjudande det än förefaller reqvirenterna.
Man lär häraf, att hvad tåren i menskligt öga icke förmår, det förmår vattnet i Mälaren. Men kuren är farlig. Det står icke alltid en timmerman på bron, och det är icke alla timmermän som kunna simma.
*
Källa: Project Runeberg ·