Sida 31
3. En arbetares dotter
»Tacka mej — jo derigenom, att ni inte besöker mej mera — hör han det, herr kurtisör och färgare — jag såg nog hur han spände ögonen i flickungen — god natt, god natt!»
Och den igenslagna porten skilde värd och gäster från hvarandra.
»Hvilken förträfflig man!» ropade Jäger. »Och denne är blott en simpel jernbärare! Hvilken kraft! Hvilken redbarhet! Och denna kärlek för sin hustrus minne — denna ömhet för sitt barn!»
»Har du sett någon gudomligare varelse?» utgöt sig Dahl. »Hvilka ögon, hvilken hals! Du såg hennes händer — ack min Gud! — Men du såg inte hennes fötter kanhända! — Jag svor öfver dig för att du narrade mig in på Blå duken; men nu välsignar jag dig för att du har visat mig en madonna, som inte en gång står att finna på Rafaels duk!»
»Nu förstår jag hvarför han så ogerna tog oss med sig hem — han känner oss bättre än vi känna honom.»
»Han förbjöd oss alla visiter,» inföll Dahl, »vi få väl se, vi få väl se.»
»Akta dig, Dahl! Kom ihåg hvad han sade: den som mördar mitt barns oskuld, den stryper jag utan att en gång unna honom läsa sitt Fader vår.»
»Det kommer jag nog ihåg — — han är inte att leka med, den der besten.»
»Han bör inte heller lekas med,» tillade Jäger.
Efter en lång och besvärlig vandring stannade vännerna på Gustaf Adolfs torg och bjödo hvarandra god natt.
»Hör du, Jäger,» sade Dahl, »skicka inte bort kläderna och de der charmanta böckerna förr än jag kommer till dig i morgon.»
»Hvarför det då?»
»Jag har lust att bifoga några skålpund konfekt af erkänsla för den artiga värdinnan — — god natt med dig — sof som du börjat!»
De åtskildes.
*
Källa: Project Runeberg ·