Sida 39
6. Ett barns leende
dricker sitt kaffe och sysselsätter sig med att sy och sticka med mera sådant.
När kyrkoherden får främmande, är det så beqvämt att föra de välkomna gästerna under skuggan af kastanjeträden och derunder ställa ett bord, försedt med buteljer och glas, som flitigt ifyllas och tömmas under allmän munterhet, medan man dricker helsa och lif ur den tätt vid vägen stående granskogen, rik på skugga och fågelsång.
Under ett af dessa träd satt, ungefär tre år efter händelsen i nästföregående kapitel, en högväxt tjuguårig flicka i blårutig blus med grönt saffiansskärp om lifvet. Trädens rika skugga gjorde allt begagnande af hatt öfverflödigt, så att man fritt kunde beundra de rika, blonda lockar, som böljade kring sköna anletsdrag. Men det låg någonting obeskrifligen lidande i detta vackra ansigte, hvilket skiftade färg den ena gången efter den andra, liksom sommarqvällen vexlar hvarjehanda färger innan solen sjunker.
Än såg hon ner på det arbete, hvarmed hon var sysselsatt, än lutade hon pannan mot sin hand, försjunken som i drömmar; än uppsteg hon, lade handen på bröstet och andades tungt, hvarefter hon återvände till sitt arbete.
»Mamsell Anna!» ropade en äldre fruntimmersstämma ur ett öppet fönster derinvid, »det kommer en båt på viken, säkerligen från Ulriksdal, för det är invalider, som ro den, och en ung herre sitter och styr — gamla ögon se ibland längre än unga.»
Flickan under trädet spratt upp vid dessa ord, tog sitt arbete, skyndade ned i trädgården och inneslöt sig i en tät syrenhäck, hvars blommor redan togo afsked af sommaren.
»Hvad springer den stackars flickan efter?» mumlade stämman i fönstret, »bara hon hör talas om främmande, jagar hon af liksom fåret för vargen — så bruka gudnås inte våra stockholmsdamer annars göra — dumt om vi skulle få främmande just nu, då far är borta — de välsignade socknebuden!»
Hon, som talat och hvilken var fru prostinnan sjelf, visade sig nu på gården, lade händerna öfver ögonen och skådade åt stranden, hvarvid båten i detsamma lade till och landsatte en herre, som med raska steg närmade sig prestgården.
Prostinnan gick emot honom, och de helsade på hvarandra som gamla bekanta.
Källa: Project Runeberg ·