Sida 50
7. Fostersonen
samt- och synnerligen fingo sluta sig kring en guldring à två dukater.
Sedan detta lilla paket blifvit försegladt och afskickadt till vederbörlig ort, kastade sig häradshöfdingen så lång han var på soffan och borrade ansigtet djupt ner i en kudde, förmodligen för att bevara ögonen för dagsljuset, som ymnigt inströmmade.
Men när Jäger vände hufvudet åt andra sidan, var det ställe af kudden, hvarvid ögonen blundat, vått liksom af tårar.
Dörren öppnades och en ung man med lefnadsgladt ansigte inkom i rummet.
»Jag hörde du var hemma,» sade han, »och gick upp för att slå dig på ett parti bräde, innan jag går till Djurgården.»
Jäger steg upp från soffan, vände om kudden och räckte handen åt den inkommande, som var en af hans kamrater i hofrätten.
Brädspelet framstäldes. Tärningar och brickor slamrade särdeles lifligt mellan de röda och svarta banden; men Jäger hade otur och blef »Jan», som det heter, trenne särskilda gånger.
»Det är f-n hvad du har otur!» ropade kamraten storskrattande; »men det är roligt att spela med dig, ty du blir aldrig ond, när du tappar.»
Jäger skrattade också och tyckte att det var roligt.
*
Ungefär vid samma tid satt fröken Aurora bredvid sin mor och uppläste under stigande ångest en skrifvelse af följande innehåll:
»Min fröken!
Härmedelst återsändas min ring och edra bref. — Då ingen förklaring öfver uppträdet morgonen af denna dag äskades, är jag förskonad för att behöfva afgifva den.
Det rätta förhållandet med den lilla gossen är min hemlighet och bör aldrig blifva någon annans. Jag är hans fosterfar, men min fosterson skall aldrig bli bekant med de olyckor, som omgåfvo honom kort före och kort efter hans inträde i verlden.
Källa: Project Runeberg ·