Sida 52
8. Slutet
Den tilltalade, hvilken just var samme man som talade med studenten, vände sig om och nalkades henne, som ropat hans namn.
»Herr häradshöfding,» frågade hon halfhögt, »hvem är ynglingen der? — — Hans ansigte är förvånande likt — —»
»Hvem är han lik, min fru?» inföll Jäger med en betydelsefull blick.
»Jo — det är för besynnerligt — — men jag tycker att han liknar — — liknar min kusin, den olycklige Dahl — — hvem är han? —»
»Min fosterson, numera min enda glädje här på jorden.»
»Er fosterson?»
»Ja, min fru — ni har sett honom en gång förut — på Carl XIII:s torg för tolf år sedan.»
»Ha! — — Men — men hur kommer det till, att han liknar — honom? — Att han —»
»Det var min hemlighet.»
»Er hemlighet! — Store Gud!»
»Han liknar Dahl,» fortfor Jäger hviskande, »ty han är den olycklige jernbärarens dotterson.»
Frun stirrade bleknande på Jäger. Hennes tårade blick sade mer än den vältaligaste tunga kunnat uttrycka. Den djupaste beundran och den djupaste ånger förenade sig i denna blick.
»Är ni lycklig?» frågade Jäger efter några ögonblicks paus.
»Ja,» svarade hon, »men icke så lycklig som jag kunnat vara!»
*
Källa: Project Runeberg ·