Sida 68
Renskrifvaren
af en sådan person råka i förlägenhet. Svårligen bör man kunna vänta punktlighet och ordentlighet hos dem, som kanske just genom bristen på dessa egenskaper råkat i sitt nuvarande förfall.
Det var med en dylik vigtig handling på fickan författaren klängde uppför fyra branta och mörka trappor i ett hus vid Österlånggatan. Han hade hört att der bodde en renskrifvare, åt hvilken man kunde öfverlemna hvad som helst till skrifning utan att behöfva befara, att hvad som lemnades återgafs nedplumpadt eller rent af förstördes.
Efter att länge ha trefvat omkring i en förstuga, för hvilken dagsljuset varit och troligtvis förblifver fullkomligt främmande, råkade författaren ändtligen på dörren till den kammare, som skulle bebos af herr Ek, så hette renskrifvaren. Efter en lindrig knackning öppnades dörren inifrån, och författaren inträdde med krökt rygg, en höflighet, som verkligen var af nöden, enär dörrpostens höjd syntes beräknad för en menniskoras, hvars kroppslängd ej finge öfverstiga två och en half aln.
»Var god och akta sitt hufvud för taket!» var den röst, som mötte författaren vid inträdet.
Varningen var på sitt ställe. En menniska af vanlig kroppsstorlek kunde omöjligen stå rak i detta rum, hvars öfriga dimensioner voro i förhållande till höjden. En pinnsoffa, ett skrifbord, en stol och en mindre kista utgjorde hela möbleringen; men, det oaktadt, fanns icke större utrymme för promenaden, än att det kunde mätas med ett vanligt karlsteg.
Den besökande behöfde följaktligen knappast mer än beträda tröskeln för att genast vara värden inpå lifvet, äfven om denne befunne sig vid den aflägsnaste sidan af rummet.
Vid första åsynen af renskrifvaren öfverraskades författaren ovilkorligen, ty han liknade på intet sätt de renskrifvare man vanligtvis träffar. Ingen röd näsa, ingen fnasig kind, ingen darrande hand, änskönt det var tidigt på morgonqvisten. Hans visserligen bleka, men alls icke om utsväfningar vittnande ansigte var ett af de ädlaste man kunde se och hans hela gestalt för öfrigt bland de mest välbildade. Om han då för tillfället syntes något krokig, var det icke naturens, utan takets fel. Hans ålder kunde vara trettio år. Hans drägt, en lång, blå och luggsliten surtut, men hel och fläckfri, hvilken omständighet, i
Källa: Project Runeberg ·