Sida 323
Fästningskrig
stridsmedel, omintetgör dess stormfrihet och samtidigt dermed i skyddande löpgrafvar steg för steg nalkas fästningen för att slutligen intränga uti och bemäktiga sig henne. För att utföra en belägring fordras i främsta rummet en af alla vapenslag sammansatt belägringskår, uppgående till minst 3 gånger besättningens styrka. Dessutom erfordras en artilleripark (se d. o.) och en fortifikationspark (se Belägrings-träng). Belägringens första moment utgöres af fästningens kringränning och fullständiga cernering, hvilka af cerneringskåren, en förutskickad del af belägringskåren, utföras på det sätt, som redan är skildradt. Cerneringskåren åtföljes vanligen af de officerare, som skola rekognoscera fästningen. Med stöd af rekognosceringen bestämmes mot hvilken front anfallet skall riktas. Derefter uppgöres en belägringsplan, som i stora drag angifver belägringens gång och särskildt såväl batteriers som löpgrafvars antal och läge.
Lägerplatser och qvarter anordnas för belägringskårens hufvudstyrka samt artillerioch fortifikationsparkerna. För befordring af det grofva belägringsartilleriet samt den stora mängden af ammunition och skanstyg kan det ofta vara fördelaktigt att förlänga en möjligen befintlig jernväg ända fram till parkerna. Det egentliga anfallet börjas med anläggningen af 1:sta batterilinien, hvars uppgift är att medelst en häftig skjutoch kasteld mot fästningen åstadkomma förvirring och förödelse derinom, oroa hennes förbindelser och försvåra anfallsfrontens bestyckande samt, om fästningen besvarar elden, att bekämpa hennes artilleri. Dessutom skall 1:sta batterilinien genom sin eld utdrifva den försvarande ur hans framskjutna ställningar och tvinga honom att draga sig tillbaka inom fästningen samt sålunda i allmänhet förbereda och möjliggöra löpgrafvarnas öppnande. Afståndet från 1:sta batterilinien till fästningen varierar
mellan 2,000 och 3,000 m. Inom detta bälte läggas batterierna gruppvis, vanligen fördelade på tvänne echeloner (se Echelon), af hvilka den bakre (1:sta), A-A, anlägges först och den främre (2:dra), B-B, sedermera (se fig.), i den mån som anfallet vinner terräng. När batterierna äro färdiga och bestyckade till ett sådant antal, att de äro fästningens artilleri öfverlägsna, öppnas elden samtidigt från alla batterier och underhålles sedan både dag och natt. Har elden med god verkan fortgått några dagar, bör fästningens kommendant skriftligen, genom en parlamentär, uppmanas att gifva sig. Afslår kommendanten denna uppmaning, öppnas åter elden, som under parlamenteringen varit inställd. Sedan 1:sta batterilinien i någon mån lyckats tysta fästningens eld och drifva försvararna tillbaka ur deras framskjutna ställningar, öppnas löpgrafvarna. Med löpgrafvar, eller sapper, menas alla de arbeten, som den anfallande vid en belägring utför dels för att bereda skydd åt erforderliga betäckningstrupper, dels för att tryggad kunna nalkas fästningen. Liknande arbeten, som utföras af den försvarande, kallas motsapper. Man skiljer mellan två olika klasser af löpgrafvar. Den första utgöres af sådana anläggningar, paralleller, som, ungefär jämnlöpande med den eller de anfallna fronterna, omfatta dessa och tjena till uppställningsplatser för de betäckningstrupper, hvilka mot utfall från fästningen skola skydda såväl bakom liggande batterier som fortgående löpgrafsarbeten i framför liggande terräng. Om de utgöras af endast kortare löpgrafsstycken, kallas de halfparalleller. Till samma klass af löpgrafvar hör äfven fältvallens kröning, som utföres på fältvallen parallelt med dess kret, för att beherska betäckta vägen. Till den andra klassen höra de löpgrafvar, som den anfallande anlägger för att skyddad kunna nalkas
Källa: Project Runeberg ·
