Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål

grundligare metod, än en nyare tid ansett vara af nöden. Så egde t. ex. en af romarna anlagd väg i närheten af Mosel en konstgjord beläggning af flere på hvarandra lagrade skikt af kalksten i bruk, lera och grus. hvilka tillsammans bildade en vägsåla af mer än 1 m. mäktighet, under det att man i vår tid för en chaussé eller för en stadsgata nöjer sig med ett omkr. 30 cm. tjockt lager sönderslagen stenskärf och dervid alldeles utesluter användningen af bruk. Under medeltiden, då man i allmänhet färdades på hästryggen, gjordes föga eller intet för gators och vägars anläggning. Några sällsynta undantag förekomma likväl uti Italien och i några tyska städer, såsom Dresden och Augsburg, i hvilka stensatta gator började anläggas. I den nyare tiden voro fransmännen de förste, som med allvar började ordna de allmänna vägarna. Napoleon I använde, förnämligast af strategiska skäl, under åren 1800--12 på väganläggningar en summa af 277 millioner fr., hvaraf 16 mill. åtgingo för alpvägarna öfver Simplori och Mont Cenis. Äfven England, Österrike och Preussen äro att räkna till de stater, som i början af 1800-talet mera energiskt sökte befordra vägbyggnadsväsendets utveckling. I England införde skotten Mac'Adam, omkr. 1820, den metod för vägbeläggning, som efter honom fått namnet makadamisering, ehuru den enligt senaste upplysningar lär vara uppfunnen af en John Lochhead (1794). -- I den mån som jernvägarna utbredde sina nät öfver landen, förlorade de allmänna landsvägarna en stor del af sin betydelse, hvaremot trafiken inom de större städerna växte i hög grad; och det är just inom dessa som gatubeläggningen numera har att uppfylla de största fordringarna på hållbarhet och beqvämlighet. Metoder hafva uppfunnits i mängd, olika med afseende å materialens såväl beskaffenhet som användningssätt och behandling. De hufvudsakliga nu brukliga gatuläggningsmetoderna äro, i största korthet framställda, följande.

Grusning är den enklaste behandlingen af en vägyta och utgöres af ett lager gröfre fältgrus, som utbredes på den planerade marken, tillpackas med vält och öfversållas med finare sand. En så behandlad gata eller väg kan ej emottaga en större trafik utan att blifva gropig. Den blir smutsig under regnig väderlek och i käl-lossningen samt alstrar ett besvärande dam under torka. -- Makadamisering utföres så, att på den planerade marken utbredes ett 15 à 30 cm. tjockt lager af smärre, men ej skärfartade stenkorn, slagna ur hårdare bergarter (granit, gneis o. dyl.). En sålunda utlagd bädd får tillbörlig fasthet genom att en tung vält rullas öfver densamma; och man gör vägytan jämn och slät genom att, innan vältningen upphört, pålägga ett tunt sandlager, som medelst vattenspolning nedföres i mellanrummen mellan stenkornen. Om marken är lös, brukar man först anlägga en grundbädd af större stenskärfvor eller fältgrus eller ock, såsom stundom sker, anordna ett slags fältstensbeläggning. Makadamiseringen kan sägas vara en förenkling af de gamle romarnas vägbyggnadsmetod och anses som en utmärkt vägbeläggning i backar med

svårare stigning samt på sådana ställen, der trafiken ej är alltför stor eller tung, i hvilka senare fall vägytans ständiga vårdande blir mycket kostsamt. -- För fältstensbeläggning nyttjas den i rullstensåsar förekommande, s. k. fältstenen. Stenarna nedsättas i en sandbädd i regelbundna rader snedt öfver körbanan och nedstötas derefter med s. k. hand-dockor. För medelmåttigt trafikerade gator lemnar denna stensättningsmetod en ganska god beläggning, som har det företrädet framför makadamiseringen, att den vanligen först efter 5 à 7 års förlopp fordrar något underhåll. -- Till beläggning med tuktad sten nyttjas hårdare bergarter, som låta klyfva sig åt vissa, bestämda håll. Stenarna tuktas så, att de få en i det närmaste parallellipipedisk form (af omkr. 25 cm. längd och 8 cm. bredd). De nedsättas i ett sandunderlag med den korta sidan i körbanans längdriktning och i rader, som äro vinkelräta mot denna riktning, samt med iakttagande deraf att stenarna i den ena raden komma midt för den närgränsande radens tvärfogar. Nedstötningen göres på samma sätt som vid fältstensättning, men med större omsorg. Under det nedstötningen utföres, pålägges sand, hvarmed fogarna mellan stenarna så småningom fyllas. För denna fyllning använder man stundom cementbruk eller asfalt; och der trafiken är ovanligt stor, t. ex. i London, har man stundom ansett sig böra så att säga fastmura stenarna i en betonbädd. En särskild sort af tuktad sten, som mycket nyttjas i Stockholm, är den s. k. fasade stenen. Den har en qvadratisk öfveryta (med omkr. 10 cm. sida), hvars kanter blifvit affasade. Sådana stenar bilda fogar, som erbjuda dragarna ett säkrare fotfäste. Beläggning med tuktad sten anses som den starkaste och derför äfven i längden den billigaste af hittills kända gatubeläggningar. Såsom olägenheter, hvilka vidlåda såväl denna som hvarje annan stenläggningsmetod, må framhållas, att ett störande buller uppstår vid körning, och att hästarna, genom att slå sina hofvar mot det hårda materialet, ådraga sig en bensjukdom, som i förtid minskar deras arbetskraft. Sedan stenarna blifvit slätslitna, blifva de äfven hala, i synnerhet vid torr väderlek.

Till asfaltbeläggning nyttjas hälst naturlig asfalt (se Asfalt), enär man ännu icke lyckats med konst åstadkomma en sådan, som för gatubeläggning är jämngod med den naturliga. Tvänne olika metoder finnas, nämligen "asphalte comprimé" och "asphalte coulé". För beläggning med komprimerad asfalt är den till pulver söndermalna asfaltstenen direkt användbar. På en jämn och hårdnad betonbädd utbredes det uppvärmda pulvret i ett omkr. 7 cm. mäktigt lager. Komprimeringen verkställes sedan med upphettade gjutjernsvalsar eller stötar och slutligen med särskilda glättjern. Några timmar derefter, eller så snart asfalttäcket blifvit afkyldt, kan gatan upplåtas för trafik. Denna metod försöktes första gången 1854 i Paris. Då man 1870 uppbröt den på detta sätt anlagda asfalten, visade det sig, att densamma under de 16 åren förlorat endast omkr. 5 proc. af sin vigt,