Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål

ehuru lagrets tjocklek (ursprungligen 6 cm.) minskats med omkr. 28 proc. -- För körbanor med jämförelsevis ringa trafik samt för gångbanor använder man den andra metoden, asphalte coulé. Denna verkställes med söndermalen asfaltsten, som sammansmälts med naturlig bergtjära (s. k. goudron) och formats till kakor, hvilka gå i handeln under namn af asfaltmastix. Dessa kakor sammansmältas med omkr. 50 vigtsproc. ren sand och sålladt grus. Den heta massan utbredes på den förut beredda betonbädden samt utjämnas med träspadar och glättbräden, hvarvid ytan öfversållas med fin sand. Asphalte coulé är i anläggningskostnad omkr. hälften billigare än a. comprimé, men eger icke förmåga att motstå nötning i så hög grad som den sistnämnda. Der asfaltering bedrifves i liten skala, har man äfven försökt att på betonunderlag direkt utlägga på förhand tillverkade asfaltplattor. Resultatet har visat sig godt, och metoden kräfver mindre dyrbara apparater och mindre arbetsskicklighet. -- Asfaltgatan har den jämnaste och behagligaste yta någon beläggning kan erbjuda; dess trafikerande orsakar intet nämnvärdt buller och skonar på bästa sätt både dragare och åkdon. Den är äfven den sundaste, ty den är lätt att hålla ren, bildar icke något dam och absorberar icke flytande orenlighet, enär asfaltbeläggningen är ogenomtränglig för väta. En olägenhet hos asfaltgatan är deremot hennes benägenhet att under vissa väderleksförhållanden vara hal för dragarna.

Petersburg är sannolikt en af de första städer, som började nyttja träbeläggning. I England infördes sådan 1825, särskildt i London omkr. 1839. Den ursprungliga metoden, enl. hvilken man nyttjade 6-kantiga träkubbar, som uppradades på sandbädd eller på den naturliga marken, har så småningom, och i synnerhet under 1870-talet, betydligt förbättrats, hvarigenom trägatan, åtminstone i London, mycket vunnit i anseende. Flere i detalj afvikande byggnadssätt hafva uppstått. I hufvudsak äro de hvarandra lika deruti att träkubbarna utgöras af rektangulära block eller afsågningar från vanlig 3 à 4-tums furuplank och att till underlag nyttjas en omsorgsfullt planerad betonbädd. Den nu mest använda metoden består deri att de fullkomligt jämnhöga kubbarna (deras höjd är omkr. 15 cm.), som vanligen först impregnerats med någon mot röta skyddande vätska, uppställas, med fibrerna rätt upp och ned, på sitt underlag, ordnade i rader på samma sätt, som ofvan är nämndt om de tuktade stenarna. Mellan hvarje rad lemnas ett mellanrum af omkr. 1 cm., hvaremot kubbarnas kortsidor få stöta tätt intill hvarandra. De öppna fogarna fyllas till omkr. halfva höjden med konstgjord asfalt, tjära eller beck, blandadt med sand, och den återstående delen med hydrauliskt murbruk. Derefter öfversållas körbanan med groft stridt grus, hvilket af vagnarna så småningom inpressas i träet. -- Trägatan erbjuder en jämn och vacker yta, eger i högre grad än någon annan gata förmåga att dämpa gatubullret samt är, enligt de undersökningar man gjort i London, i

regeln den minst hala. I andra städer, inom hvilka träbeläggning efter de nyare metoderna blifvit försökt (t. ex. i Berlin, Wien, Paris och New-York), har man likväl icke uppskattat de nämnda fördelarna så högt, att dessa ansetts öfverväga olägenheterna: trägatans jämförelsevis ringa hållbarhet och deraf följande dyrhet samt hennes egenskap att insupa väta, som alstrar osunda dunster. Äfven har man iakttagit, att hon vid frostväder, som inträffar straxt efter regnig eller fuktig väderlek, öfverdrages med en ishinna, som gör henne halare än någon annan gata. I afseende på trägatans eldfarlighet har man deremot i London kommit till det resultatet att hon icke kan bidraga till en eldsvådas spridande.

Såväl anläggnings- som underhållskostnaderna för en gatuläggning variera högst betydligt, de förra alltefter som materialen finnas i närheten eller måste hemtas från aflägset håll, de senare alltefter trafikens storlek och beskaffenhet samt anspråken på beläggningens tillstånd. Anläggningskostnaden för makadamisering är, i kronor pr qvm., i Stockholm 2,25--3,40, i Paris 4,30; det årliga underhållet (inberäknadt 5 proc. ränta på anläggn:s-kostn.) kräfver i medeltal resp. 0,12--1,50 och 1,00--12,00. På samma sätt räknadt, är anläggningskostnaden för beläggning med vanlig tuktad sten på sandbädd i Stockholm 8,00, i London 17,10; underhållskostnaden pr år resp. 1,00--0,80 och 2,32--2,15. Stenens varaktighet antages till resp. 20--30 och 15--20 år; total omläggning verkställes, med partielt utbyte af ny sten, resp. hvart 10:de--15:de och hvart 5:te-- 6:te år. Anläggningskostnaden för beläggning med komprimerad asfalt uppgår i London till 17,00-19,30, i Paris till 10,80-12,96; underhållskostnaden pr år (räknadt som förut och med antagande att beläggningen håller sig 4 år utöfver den med entreprenören kontraherade tiden) är resp. 2,80--2,92 och 1,98--2,10. Ett stycke körbana af komprimerad asfalt, som 1876 anlades i Stockholm (St. Nygatan), kostade pr qvm. 13,60. Den har i alla afseenden motstått klimatets vexlingar och hittills (1882) icke erfordrat någon reparation. Anläggningskostnaden för träbeläggning är (med kubben ställd på betonbädd) i Berlin 14,40--16,20, i London 17,00--19,30 och i Paris (kubben ställd på plankunderlag) 18,00; underhållskostnaden pr år (räknadt som förut) är resp. 2,42--2,61, 3,17--3,66 och 3,11. -- Med afseende på en gatubeläggnings säkerhet mot halka har man, enligt i London verkställda undersökningar, kommit till de resultat, som angifvas i följande tabell.

Antal kilometer, som en häst tillryggalagt å de resp. beläggningarna, innan han fallit:

Art af beläggning: Ytans tillstånd: torr fuktig våt Tuktad sten ...... 125 270 964 Asfalt ........... 359 202 309 Trä .............. 1,040 303 695