Sida 185
Lykantropi ...
12 år (från 338 f. Kr.), då han stod i spetsen för Athens statshushållning, bragte han de genom de föregående tidernas misshushållning och demagogiska lättsinne grundligt förstörda finanserna åter i ett blomstrande skick, använde stora summor på iståndsättandet af flottan, skeppsvarfven, arsenalen m. m. och kunde derjämte bereda tillgångar för utförandet af många storartade, till stadens gagn och förskönande afsedda praktbyggnader. Hans fosterlandsälskande och gagnerika verksamhet har i senare tider fått en ny belysning derigenom att man återfunnit några på denna syftande inskrifter, bl. a. ett 307 f. Kr. fattadt folkbeslut rörande en hyllningsgärd åt L:s minne. Redan i lifvet belönades han flere gånger genom offentliga ärekransar. Han torde hafva dött omkr. 324 och begrofs på statens bekostnad vid vägen till Akademeia. -- Forntiden egde 15 offentliggjorda tal af L., bland hvilka endast ett (anklagelsetal mot Leokrates) jämte några fragment kommit till vår tid. Detta tal, hvilket med afseende på stil och komposition är föga framstående, är utgifvet dels i åtskilliga specialupplagor, dels i samlingar af »Oratores attici». A. M. A.
Lyly [li'li] l. Lilly (Lylie), John, engelsk författare, f. i grefskapet Kent 1553 (eller 1554), studerade vid Oxfords universitet och lefde sedan i London såsom skriftställare, förgäfves traktande efter att blifva antagen till direktör för hofvets lustbarheter. Död i fattigdom 1606. L:s roman Euphues. The anatomy of wit (1579), med sin något vidlyftigare fortsättning Euphues and his England (1580), gjorde honom för 10--12 års tid till den mest omtyckte skriftställaren i England och gaf upphof åt en särskild smakriktning, den s. k. »euphuismen», som beherskade hofvets hela umgängeston. Skildringen af Euphues' lefnadsöden utgör liksom en tråd, hvilken är fullhängd med allvarliga moraliska tirader, afhandlingar och bref. Det var derför mindre ämnet än stilen, som gjorde boken så ryktbar. Hvad euphuismen beträffar, är det oegentligt att, såsom brukligt är, under denna term inbegripa alla tillkonstlade sätt att tala och skrifva, hvilka voro gängse i England under 1500-talet. Riktningen skiljer sig nämligen väsentligt från tidens öfriga tillgjordheter. Euphuismens kännemärken äro: en egendomlig förening af långsökta antiteser med alliteration, assonans, rim och ordlek, en pedantiskt omständlig parallellism i anbringandet af tänkespråk, ett hopande af retoriska figurer, ständiga hänvisningar till den klassiska forntiden samt, icke minst, en omåttlig förkärlek för liknelser, hämtade från ett slags fabelaktig naturalhistoria med uppdiktade djur, växter och mineral. Jämförd med den surreyska skolans italianiserande omskrifningar, förefaller L:s diktion klar och enkel. Euphuismens källa (och förebilden, ofta in i detaljer, för L:s bok) är i sjelfva verket spanioren Antonio de Guevaras historiska roman »El libro aureo de Marco Aurelio» (1529), som sedan 1534 utkom i en mängd engelska upplagor, af hvilka i synnerhet Th. Norths öfversättning (»The dial for princes», 1568) blef inflytelserik. (Jfr Landmann, »Der euphuismus», 1881.) L:s mest framstående härmare voro Greene, Lodge och Nash. Hans motståndare var Ph. Sidney, hvars »Arcadia» utträngde euphuismen. -- För öfrigt skref L. 8 eller 9 hofkomedier, de flesta med mytologiska ämnen. Sju af dem äro på prosa och beteckna derigenom samt genom dialogens lif och spänstiga qvickhet ett framsteg i det engelska dramat. De inströdda lyriska styckena äro synnerligen behagfulla och harmoniska. Af »Euphues» utkommo 12 uppl. till 1636 och 13:de uppl. 1868. En uppl. af L:s »Dramatic works» utgafs i 2 bd 1858. E. F-t.
Lymexylon navale L., skeppsvarfsflugan, zool., en insekt hörande till gruppen Pentamera och fam. Xylophaga bland skalbaggarna, Coleoptera. Den långsträckta formen och de mjuka vingarna ställa denna skalbagge i närheten af »spanska flugan», Lytta vesicatoria L., men lefnadssättet för den tillsammans med Anobium, hvars larver borra sig in i gammalt torrt trävirke likasom larven till »skeppsvarfsflugan». Detta namn har uppkommit deraf att denna skalbagges larv ofta förstört stora förråd af trävirke, afsedt till fartygsbyggnader. Så fann Linné å kronans varf i Göteborg stora massor af ekvirke, som genomstungits och gjorts odugligt af detta skadedjur, hvarom han talar i »Wästgöta Resan». Denna skalbagge igenkännes genom den långsmala, nästan cylindriska, mjukhåriga kroppen, korta, sågade, å midten förtjockade antenner samt å främre och mellanbenen starkt förlängda höfter. Skalbaggen träffas sällsynt å stockar af ek eller ask. O. T. S.
Lymfa (Lat. lympha), anat., den vätska, som hos menniskan och öfriga ryggradsdjur från kroppens olika delar genom särskilda kärl föres till blodströmmen. Den lymfa, som efter ett intaget mål kommer från digestionsorganen, kallas chylus (se d. o.) och är ogenomskinlig, hvit, mjölklik, hvarför den äfven fått namnet »mjölksaft». Den från öfriga kroppsdelar kommande lymfan är genomsigtig, nästan färglös. Sådan kommer äfven från tarmkanalen emellan måltiderna, och färgningen af chylus beror på närvaron af fint fördeladt fett, upptaget (absorberadt) ur födoämnena. Mikroskopiskt sedd, visar sig den klara lymfan bestå af en vätska, fysiskt och kemiskt lik blodets plasma, i hvilken simma en del korn och en på skilda ställen vexlande mängd klotrunda celler af olika storlek, hvilka till alla sina kännetecken öfverensstämma med blodets färglösa celler (se Blod). Den klara lymfans uppgift är att från de organs väfnader, ur hvilka hon kommer, transportera till blodet en del förstöringsprodukter och att såsom chylus derjämte vid särskilda tillfållen (efter måltider) till blodet föra vissa i tarmkanalen intagna ämnen. Från båda hållen kunna icke blott lösta ämnen, utan äfven fasta upptagas, och lymfan torde rätt ofta vara transportmedlet för införsel i blodströmmen af gifter, döda eller lefvande, hvilka sedan derinom föras från ett ställe till ett annat. G. v. D.
Lymfangit (hårdt g; af Lat. lympha, se Lymfa, och Grek. angeion, kärl), med., inflammation i lymfkärlen, inträder oftast till följd af elakartade sårnader i huden, såsom af likgift,
Källa: Project Runeberg ·
