Sida 231
Lödror ...
der han nitiskt verkade till 1843, då han blef kyrkoherde i Fagerhult och Kråksmåla. 1858 kallades han till kyrkoherde i Högsby och Långemåla, hvilket pastorat han tillträdde 1860, samt var 1858--80 prost öfver Handbörds kontrakt. Död i Högsholms prestgård d. 7 Dec. 1881. -- L. förvärfvade sig ett namn hufvudsakligen som flitig och lycklig forskare i sin hembygds historia och minnen. Redan som ung prest aftecknade och uppmätte han Ölands kyrkor och Borgholms slott, hvilka teckningar graverades för A. Ahlqvists »Ölands beskrifning» och äro af den största vigt för kunskapen om dessa egendomliga, nu moderniserade eller rifna byggnadsverk. Han utgaf sedan Kalmar och dess stift i Småland (2 h. 1828--30) samt de två första häftena af det förträffliga herdaminnet öfver Kalmar stift, Tjenstemän vid församlingarne och läroverken uti Kalmar stift, vanligen kalladt Clerus calmariensis (1 h. 1836, 2 h. 1839; det 3:dje, sista, h. utgafs af A. Ahlqvist 1841). L. fortfor, så länge ämbetsgöromål och krafter tilläto, att samla afteckningar och planer af kyrkor och andra märkvärdiga fornminnen. Hans efterlemnade anteckningar och ritningar tillföllo, jämte ett urval af hans boksamling, Vitt. hist. o. ant.-akademien, af hvilken han 1844 kallades till korresponderande ledamot. L. utgaf äfven åtskilliga tal och predikningar. -rn.
Löfgren, Erik Johan, finsk historie- och porträttmålare, föddes i Åbo d. 15 Maj 1825. Sin första underbyggnad i teckningskonsten fick han af den i Åbo bosatte norrmannen Legler. Åren 1842--52 vistades han i Stockholm och studerade vid dervarande konstakademi. Under de följande fem åren fortsatte L. sina studier vid akademien i Düsseldorf under ledning af Hildebrandt och Mengelberg. Der målade han sin stora tafla Hagar i öcknen (Finska konstföreningens samling). Efter några års vistelse i hemlandet, hvarunder han hufvudsakligast egnade sig åt porträttmålning, reste han 1862 till Paris, der han bl. a. fullbordade den stora taflan Erik XIV och Katarina Månsdotter (i enskild persons ego), hvilken exponerades i 1864 års »salon» och på utställningen i Stockholm. 1866. Ännu en gång, 1879, begaf han sig till utlandet med afsigt att, under inflytande af det blomstrande konstnärslifvet i München, egna sig åt det religiösa måleriet. En altartafla, föreställande Kristi förklaring, påbörjades, men måste af den till själ och kropp brutne målaren lemnas ofullbordad. I München målade L. en fruntimmers-kostymbild, hvilken, såsom hans sista fullbordade tafla, blifvit af hans arfvingar skänkt till Finska konstföreningen. -- L. var en begåfvad, idealistiskt anlagd konstnär, som ärligt sträfvade att i sina verk sammansmälta den inre idealbild, som hans fantasi skapat, med den moderna konstens fordran på natursanning. Denna skönhetsdrift, som framförallt gick ut på att måla »vackert», förvillade dock icke sällan hans konstnärsblick för realiteten, hvilket man särskildt varsnar i hans porträtt och i den bleka, beslöjade färg, som är kännetecknande för hans taflor öfver hufvud. L. afled i Åbo d. 10 Dec. 1884. -- I Febr. 1885 anordnade Finska konstföreningen i Helsingfors en exposition af L:s efterlemnade taflor. Katalogen upptog 70 nummer, af dem 45 porträtt. Till minne af L. har hans syster Johanna Vilhelmina L. donerat åt Finska konstföreningen 4,000 mark, hvaraf räntan skall användas till ett stipendium, benämndt »Erik Johan Löfgrens stipendium». H. af S.
Löfgrodslägtet. Se Hylidse.
Löfhyddofesten, löfhyddohögtiden (Hebr. chag ha-sukkoth), den tredje af israeliternas valfartshögtider, begicks dels till åminnelse af Guds nådiga ledning och beskydd under den långa öckenvandringen, då folket bodde i hyddor, dels som en tacksägelsefest för den inhöstade skörden. Den firades i månaden Tischri (September) under 7 dagar (fr. o. m. d. 15 t o. m. d. 21) som en glädjefest och karakteriserades af tvänne symboliserande handlingar: vistelsen i för tillfället uppförda löfhyddor samt kringbärandet af qvistar och frukt af de fyra för Palestinas vegetation representativa trädslagen (qvistar af palmträdet, myrten och pilen samt ett paradisäpple, Citrus), öfver hvilka tacksägelseböner lästes. Omedelbart på löfhyddofesten följde, d. 22 Tischri, den s. k. slutfesten (schmini azeret), med hvilken den långa raden af israelitiska högtidsdagar under månaden Tischri afslutades. Löfhyddofesten, som finnes beskrifven bl. a. i 3 Moseb. 23: 34--43, är ännu i bruk; dock iakttages löfhyddobudet icke så strängt af de vesterländska judarna. Jfr Judiska gudstjensten, sp. 1414. L. L.
Löfjerska betyder egentligen qvinna, som tillreder läkemedel, hvilka i äldre språket kallades lyf l. löf. Snart fick ordet den närliggande betydelsen giftblanderska, besvärjerska, trollqvinna. -- I några landskap menas med löfjerska ett qvinligt, öfvernaturligt väsende, som tänkes hafva sin bostad i vissa löfträd. I andra trakter kallas en dylik hamadryad med det riktigare namnet löfviska, af hvilket ordet »löfjerska» i sistnämnda mening är endast en genom ljudlikheten framkallad förvexling. Th. W.
Löfjor. Se Sengångare.
Löfkoja. Se Leucojum och Mathiola.
Löfling (Loefling), Per, botaniker, född på Tolffors bruk i Gestrikland d. 20 Jan. 1729, blef 1743 student i Upsala och idkade der medicinska studier. Han egnade sig dock derunder med förkärlek åt Linnés vetenskap och väckte genom sitt brinnande intresse mästarens uppmärksamhet. Denne tog honom till informator för sin son och såg snart i honom sin mest lefvande lärjunge. 1749 meddelade L. i en disputation, De gemmis arborum (Om trädens knoppar), en ypperlig utredning af knoppbildningens betydelse. 1751 mottog han, med uppgifvande af en icke särdeles aflägsen medicinsk doktorsgrad, det hedrande uppdraget att -- dertill utsedd af Linné -- afresa till Pyreneiska halfön för att undersöka den spanska floran, en undersökning, som spanska regeringen begärt få verkställd genom någon af Linnés lärjungar. Efter att hafva undersökt mellersta Spaniens vegetation, samlat
Källa: Project Runeberg · ·
