Sida 240
Löneregleringsnämnd ...
på finska språket och var under denna komités åtta-åriga verksamhet dess trägnaste och insigtsfullaste arbetare. Sedan komitén 1872 upplöst sig, utgaf han en ny, finsk-språkig psalmbok, Virsikirja, innehållande 413 psalmer. En ny upplaga utkom 1883 med 500 psalmer. De flesta af dessa äro ombildningar eller bearbetningar af äldre förebilder; endast få äro sjelfständiga skapelser af L. Men obestridligt är, att han genom detta sitt arbete, hvilket ännu på dödsbädden sysselsatte den fromme mannen, väsentligen befordrade det finska psalmboksföretaget och äfven bidrog till stadgandet af det finska poetiska språket. Lust eller förmåga till sjelfständig poetisk produktion hade han icke. I »Suomi» 1845 publicerade han Kokeita suomalaisessa laulannossa (Försök i finsk sång), som utgjordes af öfversättningar från Runeberg och andra jämte bifogade anmärkningar om den finska metriken. 1848 utgaf han folkskalden Paavo Korhonens sånger. Men hans egna poetiska stycken äro obetydliga. Enligt hans mening borde den finska versformen grunda sig på stafvelsernas qvantitet, en uppfattning, som dock hos senare skalder blifvit betydligt modifierad. -- Ännu under sina sista lefnadsår slutförde L. tvänne omfattande arbeten. 1880 utkom Suomen kansan loitsurunot (Finska folkets trollrunor), en samling, som, ej mindre vidlyftig än Kalevala, lemnar rika bidrag till belysning af fornfinnarnas schamanistiska verldsåskådning. Samma år fullbordades L:s digra Svensk-finska lexikon, hvilket började utkomma redan 1866, ett arbete, som är värdefullt genom det rika språkmaterial det innehåller, om äfven L. icke hade tillfälle att egna sig åt materialets vetenskapliga bearbetning.
L., som öfver hufvud undvek allt, hvilket kunde draga honom från det trägna arbetet, deltog icke i de politiska och nationella strider, som utkämpades i hans omgifning. Han var en fridens man, och när hälst han yttrade sig inför en talrikare allmänhet, i synnerhet då den akademiska ungdomen egnade honom sin hyllning, manade han till endrägtigt arbete för fosterlandet, oafsedt alla språkliga skiljaktigheter. Så äfven vid de fester, som i Helsingfors firades med anledning af hans 80-årsjubileum. I sitt enskilda lif var han flärdfri och enkel. En mängd drag af godmodighet och humoristiskt lynne berättas om honom. Sin fromma barnatro bevarade han intill slutet oförfalskad och försummade aldrig de dagliga andaktsöfningarna. Han dog i Sammatti d. 19 Mars 1884. Vid jordfästningen, som egde rum i Sammatti kapellkyrka, gåfvo talrika hyllningsgärder af en mängd myndigheter och korporationer vittnesbörd om huru högt L. var skattad. Jfr Aug. Ahlqvist: »Elias Lönnrot» (Helsingf. 1884). M. G. S.
Lönnroth, Arvid Fredrik, djurmålare, föddes i Göteborg d. 27 Aug. 1823, genomgick Karlbergs krigsakademi och visade redan då sådana anlag för teckning, att han erhöll understöd af konung Oskar I. Sedan 1852 var han elev af konstakademien, hvarjämte han åtnjöt Staaffs enskilda handledning i målning. 1856--59 studerade han i Düsseldorf, der han företrädesvis undervisades af Camphausen. År 1862 erhöll han ett resestipendium af akademien samt uppehöll sig då för det mesta i Berlin och Dresden, under studier i tafvelgallerierna. 1864 blef L. kapten vid Elfsborgs regemente och 1879, vid sitt afskedstagande, major i armén. Han dog å Söderkulla vid Borås d. 13 Mars 1880. -- Såsom konstnär var L. ganska alsterrik. Hans framställningar af hästar hafva ej någon synnerligt tilltalande hållning, trots de på dem nedlagda studierna. I sin färg är han tämligen stark, men också ibland grof och hård. Äfven teckningen lemnar någon gång åtskilligt att önska. Af hans taflor må nämnas Ridknekt med två handhästar (1859), Hästar i ett stall (1861), Ridknekt med två jagthästar, alla tre i statens samlingar, den sistnämnda i Nationalmuseum, Hästar skrämda af vargar, Efter jagten, Eldsvåda i ett stall m. fl., mestadels inköpta af Stockholms och Kristiania konstföreningar. -rn.
Lön- och betalningsafgift. Se Fredshjelp.
Lönskaläge (Gammalsv. löskalaeghi, af löska, ledig, ogift), jur., betecknade enligt den äldre rättsterminologien lägersmål emellan ogifta personer, hvilka ej stodo till hvarandra i sådant skyldskapseller svågerlagsförhållande, att äktenskap dem emellan var förbjudet. Man skilde emellan enkelt och qvalificeradt lönskaläge. Det senare omfattade sådana fall, i hvilka gerningen var utmärkt genom någon särskild omständighet, som enligt lag stämplade densamma till en svårare förbrytelse (såsom vid lägersmål med afvita qvinna, lägersmål med minderårig flicka o. s. v.). Numera användes uttrycket vanligen blott för att beteckna det enkla lönskaläget. Enligt nyare strafflagar träffas detta i regeln icke af straff. Den danska strafflagen straffar det ej; detsamma är förhållandet med den norska. Båda dessa lagar innehålla straff för dem, som lefva i konkubiriat, den norska strafflagen dessutom för den, som häfdat (»besvangret») eller låtit sig häfdas af tre olika personer, utan att hafva blifvit gift med någon af dem. Men ett lönskaläge såsom sådant är icke enligt någondera af dessa lagar föremål för straff. Enligt den svenska strafflagen straffas vid lönskaläge endast marinen, och detta blott under förutsättning att det, efter lagsökning af qvinnan eller hennes målsman, ålägges honom att gifva underhåll till barn, hvarmed qvinnan blifvit rådd i lägersmålet. I Finland stadgar ännu Missgerningsbalken i 1734 års lag lägersmålsböter för lönskaläge. J. H-r.
Lönsås, socken i Östergötlands län, Bobergs härad. Areal 1,932 har. 707 innev. (1884). Annex till Fornåsa, Linköpings stift, Gullbergs och Bobergs kontrakt.
Löpande gods, sjöv. Se Tackling.
Löpande räkning. Se Konto, Kredit, Kreditanstalt.
Löpare. 1. Geol., namn på de vanligen afnötta och rundade stenar, som stundom träffas på bottnen af s. k. jättegrytor (se d. o.) och som jämte grus och sand åstadkommit dessa fördjupningars ursvarfvande under inverkan af
Källa: Project Runeberg · ·
