Sida 264
Macdonald ...
synnerhet i södra delen af landet är bördigheten stor. De skogbevuxna bergen erbjuda ypperliga och vidsträckta betesmarker, hvarför äfven boskapsskötseln i alla tider varit en af M:s hufvudnäringar. På ädla metaller fanns fordom god tillgång, och berömda voro i synnerhet guldgrufvorna i berget Pangaios, från hvilka M:s konungar hemtade en stor del af sina rikedomar. Bland städer märkas Pella, de macedonske konungarnas residensstad, i södra delen af landet, mellan Axios och Ludias, Aigai och Herakleia i vestra delen, Therme (sedermera Thessalonike) och Pydna vid Termaiska viken, Amfipolis vid Strymons utlopp samt Filippoi i det inre af landets östra del. På Chalkidike lågo bl. a. de blomstrande grekiska städerna Potidaia och Olynthos. Innebyggarna, om man bortser från de på den södra kuststräckan i stort antal bosatte grekerna och andra främlingar, utgjorde en blandning af traciska och illyriska stammar samt voro ett rått, men kraftfullt och i hög grad stridbart folk. Af grekerna voro de aldrig erkända såsom stamförvandter. Statsförfattningen synes af ålder hafva varit en genom en mäktig adel inskränkt monarki och jämföres af Aristoteles med den spartanska. Också omtala sagorna äfven här en invandring af heraklider under anförande af Temenos' söner Gauanes, Aerops och Perdikkas, hvilken sistnämnde säges hafva grundat det macedonska riket, under det att andra sagor nämna såsom statsgrundare herakliden Karanos. -- Landets hela äldre historia är emellertid insvept i dunkel. År 490 f. Kr. kufvades det af perserna under Mardonios, och dess dåvarande konung, Alexander I, såg sig nödsakad att såsom persisk vasall deltaga i härnadståget mot Grekland. Efter slaget vid Plataiai (479) och den persiska härens derpå följande aftåg återvann M. sin sjelfständighet. I Greklands angelägenheter invecklades M. å nyo under Perdikkas II (454--413), hvilken under det peloponnesiska kriget skiftevis understödde Athen och Sparta. Dennes son Archelaos var en despotisk, men kraftfull och upplyst regent, hvilken icke blott sträfvade för höjandet af landets materiella välstånd och förbättrandet af dess krigsmakt, utan äfven såsom gynnare af konster och vetenskaper främjade dess andliga odling genom att der införa grekisk bildning. Efter hans död (399) följde en lång tid af inre förvirring och blodiga tronstrider, hvilka omsider fingo en ände, då Filip II (359--336) såsom förmyndare för sin brorson Amyntas begagnade tillfället att sjelf svinga sig upp på tronen. Med Filip vidtager M:s stormaktsperiod. Genom lyckliga krig och en slug statskonst vidgade han sitt rikes gränser åt alla håll och lyckades omsider att äfven lägga Grekland under sin lydnad (efter slaget vid Chaironeia, 338). Genom hans son Alexander den stores (336--323) glänsande eröfringar höjdes M. för en kort tid till hufvudland i ett verldsrike. Efter Alexanders död styrdes landet till en början af Antipater, men var efter dennes död (319) under många år en kastboll i striderna mellan Kassander, Polysperchon, Demetrios Poliorketes, Lysimachos m. fl. Slutligen (276) lyckades det Antigonos Gonatas, en son af Demetrios Poliorketes, att derstädes grunda ett stadigvarande välde, hvilket äfven öfvergick till hans efterkommande. Väldet öfver Grekland var fortfarande ett mål för de macedonske konungarna (Demetrios II, 240--230, och Antigonos Doson, 230--221), men gjordes dem stridigt genom de achaiska och de etoliska förbunden, i hvilka den grekiska nationen samlat sin sista motståndskraft. I sin nöd sökte grekerna hjelp hos romarna, hvilka med glädje begagnade tillfället att utsträcka sitt inflytande äfven till Grekland och Macedonien. Konung Filip V (en son af Demetrios II), hvilken underskattade den från detta håll hotande faran och lättsinnigt inlät sig i krig med romarna, blef af konsuln Quinctius Flamininus i grund slagen vid Kynoskefalai (197), och hans son Perseus måste efter ett nytt nederlag vid Pydna (168) såsom fånge smycka den romerske fältherren Aemilius Paullus' triumftåg. År 146 f, Kr. förvandlades M. till en romersk provins, hvilken äfven omfattade Tessalien och en del af Illyrien. Vid det romerska rikets delning (395 e. Kr.) lades M. till det östromerska eller bysantinska riket, efter hvars fall (1453) det öfvergick i det turkiska, der det till större delen motsvaras af vilajetet Saloniki med hufvudstad af samma namn (det forna Thessalonike), under det att dess nordvestra hörn räknas till vilajetet Monastir. Det gamla namnet M., ehuru saknande officiel betydelse, nyttjas dock ännu ofta om det dermed fordom betecknade området. A. M. A.
Maceió, hufvudstad i brasilianska prov. Alagoas, på en halfö mellan hafvet och Lagoa de Norte. Omkr. 8,000 innev.
Macer. 1. Licinius M., fornromersk talare och författare af annaler. Död 66 f. Kr. -- 2. Aemilius M., fornromersk skald från Verona, d. 15 f. Kr., vän till Virgilius och Ovidius, författade lärodikter efter Nikandros' från Kolofon förebild. Mest omtalad är hans Ornithogonia, som handlar om foglarnas slägte. En honom tillskrifven lärodikt om växterna (De naturis herbarum) tillhör en senare tid. R. Tdh.
Macerata [-tje-]. 1. Provins i mellersta Italien, förr en del af Mark Ancona. Areal 2,777 qvkm. 239,675 innev. (1881). Provinsen bildar ett naturskönt berglandskap och är en af de bäst odlade och bördigaste i hela Italien. -- 2. Hufvudstad i nämnda provins, 35 km. s. om Ancona, 27 km. från östra kustjernvägen, ligger på ett 300 m. högt berg med fri och härlig utsigt åt hafvet samt Potenzas och Chientis floddalar. Omkr. 10,000 innev. Staden, som omgifves af murar och torn, är säte för en biskop och har ett universitet (grundadt 1290), hvilket likväl har endast en fakultet, för juridik, jämte specialkurser i medicin. I närheten ligga ruiner af det gamla Ricina, efter hvars förstöring genom Alarik (408) M. och Recanati anlades.
Maceration. Se följ. art.
Macerera (Lat. macerare), eg. göra mjuk eller mör, upplösa; kem., utdraga lösliga ämnen ur växtdelar m. m. genom dessas uppblötning och behandling vid vanlig rumtemperatur med vatten eller andra lösningsmedel (vid högre
Källa: Project Runeberg ·
