Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni

fysikaliskt tillstånd, som antingen finnes af naturen nedlagdt hos vissa kroppar (naturliga magneter) eller kan genom konst bibringas dem (konstgjorda magneter, elektromagneter), och som visar sig deri att de ega förmåga att på visst afstånd draga till sig och sedan fasthålla jern och jernhaltiga kroppar. Af alla kroppar är det endast jernet och de kemiska föreningar, som denna metall ingår, hvilka kunna antaga magnetiska egenskaper i någon högre grad. Svag magnetism kan visserligen äfven meddelas nickel, kobolt, krom, mangan och deras kemiska föreningar, äfvensom lösningar af magnetiska ämnen samt, bland de gasformiga ämnena, jämväl syrgasen; men dessa ämnens magnetiska verkningar äro ytterst svaga och hafva derför endast ett rent teoretiskt intresse, förnämligast i jämförelse med de motsatta verkningar, som andra ämnen, de s. k. diamagnetiska, förete. Deremot spelar jernets magnetism en särdeles vigtig rol vid fysikens tillämpningar på det praktiska lifvets område. Magnetismen kan vara antingen permanent, då de magnetiska egenskaperna framträda, utan att kroppen står under inflytande af en annan magnetisk kropp i granskapet, eller temporär, om dessa egenskaper väl visa sig, så länge detta inflytande existerar, men försvinna vid dess aflägsnande. Fullkomligt mjukt jern antager endast temporär magnetism, medan härdadt stål på grund af sin koërcitivkraft kan göras permanent magnetiskt. Det magnetiska tillståndet visar sig deri att den magnetiska kroppen, den s. k. magneten, attraherar jernfilspån eller lättare jernstycken och vid beröring med dem fasthåller dem med större eller mindre styrka. Men äfven i andra afseenden utmärker sig en magnet framför ett omagnetiskt jern- eller stålstycke. Han är nämligen »polarisk», d. v. s. det finnes tvänne ställen på honom, de s. k. polerna (nord- och sydpolen), i hvilka den magnetiska kraften är större än i någon annan punkt, och hvilka visa sins emellan motsatta verkningar på en och samma pol hos en annan magnet. Upphänger man en magnet på en fin spets eller en tråd, så att han fritt kan svänga, ställer han sig i den s. k. magnetiska meridianen, med nordpolen riktad mot norr. Om man till en sådan fritt sväfvande magnetnål närmar en magnet så, att dess sydpol kommer nära intill nålens sydpol, vrider sig nålen ur den magnetiska meridianen, i det att dess sydpol repelleras bort från magnetens sydpol. Hade man åter närmat magnetens sydpol intill nålens nordpol, skulle en attraktion dem emellan hafva egt rum. Som nu ett motsvarande förhållande gäller för nordpolen, plägar man uttrycka denna lag sålunda: »liknämniga poler repellera, oliknämniga poler attrahera hvarandra». Annorlunda skulle deremot förhållandet hafva varit, om jernstycket varit omagnetiskt. I sådant fall skulle alltid en attraktion hafva inträdt. Detta beror derpå att jernstycket vid närmandet till magnetnålen temporärt magnetiseras genom s. k. induktion (se Magnetisk induktion), då vid det ställe, som kommer nära en af nålens poler, uppstår en med denna oliknämnig pol. Med en fritt upphängd magnetnål kan man således lätt pröfva, om ett jernstycke är magnetiskt eller icke, på samma gång man i förra fallet kan afgöra huru dess poler äro belägna. -- Om en magnet sönderdelas i flere delar, huru små som hälst, blifver hvarje del en särskild magnet med sin nordpol och sin sydpol. Häraf har man med skäl dragit den slutsatsen att det magnetiska tillståndet har sitt säte i hvar och en af jernstyckets molekyler, och att magnetens observerade inverkan på andra magneter eller på omagnetiska jernstycken utgör en resulterande verkan af alla dess särskilda molekylers verkan utåt. Häraf följer bl. a., att det s. k. indifferensstället l. neutrallinien på en magnet, som ligger midt emellan bägge polerna, är overksamt, icke derför att magnetism derstädes skulle saknas, utan derför att densamma verkar utåt såsom tvänne lika starka, men motsatta poler, hvilka upphäfva hvarandras verkan. Till förklaring af detta molekylernas, magnetiska tillstånd antog man förr, att hvarje molekyl hos de kroppar, som kunde blifva magnetiska, innehöll en lika stor mängd af tvänne med motsatta egenskaper begåfvade fluida, det nordmagnetiska och det sydmagnetiska, och att magnetiseringen bestod deruti att dessa fluida skildes åt inom molekylen på det sätt, att i alla molekyler de förra lade sig åt ena sidan och de senare åt den andra, hvarigenom verkan utåt af nordmagnetismen förstärktes åt den sida af magneten, der nordpolen var belägen, medan sydmagnetismen erhöll större kraft vid Sydpolen. Hos det härdade stålet förhindrades de båda fluidas återförening af koërcitivkraftenr medan inom det mjuka jernets molekyler något sådant hinder icke förefanns. Denna teori var länge rådande och till stort gagn vid den matematiska behandlingen af de problem, som tillhöra denna gren af fysiken, men måste efter Örsteds upptäckt af elektromagnetismen vika för den numera allmänt hyllade ampèreska teorien för magnetismen, enligt hvilken orsaken till de magnetiska fenomenen bör sökas i elektriska strömmar, hvilka kretsa omkring molekylerna hos alla kroppar och genom magnetiseringen erhålla en bestämd riktning parallelt med hvarandra. Se vidare Elektromagnetism och Jordmagnetism. -- 2. Om s. k. animal magnetism se d. o. och Hypnotism. R. R.

Magnetisör kallas en person, som utöfvar konsten att hos andra framkalla det sömnlika tillstånd, hvilket förr benämndes »magnetisk sömn». Se Animal magnetism och Hypnotism.

Magnetit l. magnetisk jernmalm. Se Jernmalmer, sp. 1147.

Magnetkis (lefverkis, pyrrhotin), miner., ett mineral, som sällan förekommer kristalliseradt och då i hexagonala systemet samt vanligen träffas i derba eller korniga massor tillsammans med andra svafvelmetaller. Hårdheten är 3,5--4,5, färgen bronsgul, dock oftast på ytan brokigt anlöpande. Pulvret är magnetiskt; stundom visa hela stycken polarisk magnetism. Den kemiska sammansättningen afviker obetydligt från formeln Fe S, dock är alltid något mera svafvel närvarande.