Sida 312
Magni ...
Gille, som uppgaf sig vara M:s farbroder, till medregent, ehuru denne med ed förbundit sig att icke göra anspråk på kronan, så länge M. lefde. M. var en halsstarrig och sedeslös man, som genom sitt förargelseväckande lefnadssätt stötte höfdingarna ifrån sig. 1133 kom det till fullständig brytning emellan de båda konungarna. Harald blef visserligen först tvungen att fly till Danmark, men kort derefter vände han tillbaka, understödd af konung Erik Emune, samt öfverföll och tillfångatog M. Denne blef bländad och lemlästad samt insatt som munk i Nidarholms kloster (1135). Men året derefter fick han hämd. En annan föregifven son af Magnus Barfot, Sigurd Slembe, öfverföll Harald Gille i Bergen och dräpte honom, drog sedan norr ut till Nidarholms kloster, hvarest han tog M. med sig, samt började krig mot Haralds söner och deras parti. Under detta krig stupade M. i sjöslaget vid Holmengrå, d. 12 Nov. 1139. O. A. Ö.
5. M. Erlingsson, den föregåendes systerson, son till Erling Skakke och Sigurd Jorsalafares dotter Kristina, blef vid Inge Krokryggs fall, 1161, tagen till konung af dennes parti, ehuru han var endast 5 år gammal. Men fadern, genom hvilkens intriger han blifvit upphöjd på tronen, förestod regeringen och nedgjorde i sjöslaget vid ön Säkken i Romsdalsfjorden (1162) en motkonung, Håkan Härdabred, konung Sigurd Munds son. M. hyllades derefter på Öreting såsom konung öfver hela Norge och kröntes 1164 i Bergen (se Erling Skakke). Men för att nå detta mål måste Erling på sonens vägnar göra stora eftergifter åt de andlige. Tio år senare reste sig birkebenarnas parti mot M. Först ledo de dock ett stort nederlag på Re, nära Tönsberg, der deras höfding Eystein Meyla stupade. Men då Sverre, Sigurd Munds son, ställde sig i spetsen for dem, vände sig lyckan. I slaget på Kalvskindet (Juni 1179), vid Trondhjem, stupade Erling, och d. 27 Maj 1180 blef M. slagen på Ilevoldene, vid Trondhjem, samt tvungen att fly till Danmark. Der samlade han en här omkring sig och fortfor jämte sitt parti, de s. k. heklungarna, att bekriga Sverre under ständigt aftagande styrka, tills han stupade i slaget vid Fimreite i Sogn, d. 15 Juni 1184. O. A. Ö.
6. M. Lagaböte, son till konung Håkan Håkansson den gamle, föddes 1238, blef redan under faderns lifstid, 1261, hyllad såsom konung och besteg tronen vid hans död, 1263. M. var en fredsäll furste, som egnade sin uppmärksamhet uteslutande åt lagstiftningen, hvarför han ock af folket erhöll tillnamnet Lagaböte (»lagförbättraren»). I stället för de förut gällande fyra landskapslagarna utarbetade han på grundvalen af den äldre Gulathingslagen en för hela landet gemensam lagbok. Äfven Island fick en lagbok. För att förekomma tronstridigheter bestämde han, att riket icke finge delas och att tronen skulle gå i arf till konungens äldste äkta son. För att befordra handeln på utlandet gaf han hansestäderna stora rättigheter, hvilka, likasom hans stadganden om presterskapets privilegier, kort derefter blefvo riket till stor skada. Detta undgick icke häller M., som dock afböjde faran, så länge han lefde. Död 1280. M. var fader till konungarna Erik och Håkan. O. A. Ö.
7. Magnus Eriksson. Se Magnus, svenska konungar 4.
Magnus, dansk prins, »konung af Livland», yngre son af konung Kristian III, f. i Köpenhamn 1540, fick 1560 af sin broder, konung Fredrik II, de kort förut inköpta stiften Kurland och Ösel jämte biskops titel. Der kämpade emellertid Sverige, Polen och Ryssland om herraväldet, och M. hade mycket svårt att reda sig, synnerligen som han hängaf sig åt ett lättsinnigt lefverne. Sveriges anfall blef en af orsakerna till Nordiska sjuårskriget (1563--70), under hvilket M. förlorade en stor del af sitt land. Efter krigets slut drog han till Moskva, erkände tsar Ivan Vasiljevitj såsom sin öfverherre och gjordes af honom 1571 till konung af Livland samt fick 1573 hans slägting Maria (13 år gammal) till gemål. M. var endast ett redskap i Ivans händer och lemnades helt och hållet i sticket, sedan polackerna (1577) intagit Livland. Ivan fråntog honom då större delen af det område, som ännu var honom öfrigt, och M. dog i elände, d. 12 Mars 1583. År 1662 fördes hans lik till Danmark och bisattes i Roskilde domkyrka. E. Ebg.
Magnus II, hertig af Sachsen-Lauenburg, son af Frans I (d. 1581) och Sibylla af Sachsen, föddes 1543, kom i början af Erik XIV:s regering till Sverige (M. var brorson till Erik XIV:s moder, drottning Katarina), trolofvades med konungens halfsyster, prinsessan Sofia, och deltog i fälttågen mot danskarna. Vid rättegången 1567 mot de af Erik misstänkte herrarna var han det vigtigaste vittnet och betygade, att några af dem yttrat, det Nils Stures skymfliga behandling ej skulle blifva ohämnad. I Juli 1568 hölls M:s och Sofias bröllop i samband med Eriks och Karin Månsdotters. I Sept. samma år öfvergaf M. konungen och slöt sig till de mot Stockholm anryckande hertigarna. 1569 återvände han till Tyskland, men flyktade tillbaka till Sverige, sedan han 1574 stört landsfreden genom att storma och plundra Ratzeburgs slott. Han fick af Johan III en förläning i det svenska området af Östersjöprovinserna, men gjorde sig skyldig till våldsamheter mot grannarna och brutalt uppförande mot sin gemål samt fann slutligen för godt att qvarlemna sin familj i Sverige och begifva sig åter till Lauenburg. Der sattes han 1588 af sin yngre broder, hertig Frans II, i fängelse på Ratzeburgs slott. Han afled d. 14 Maj 1603.
Magnus, finska biskopar. -- 1. M. (I), född på Märtälä gård i Rusko socken, är märklig såsom Finlands förste inhemske biskop (1290--1308). Han valdes enligt den finska biskopskrönikans uppgift »via compromissi», sålunda att kaniken Laurentius, som förmodligen var domkapitlets äldste medlem, erhöll i uppdrag att förrätta valet, medan de öfrige kanikerna förbundo sig till att underkasta sig hans beslut.
Källa: Project Runeberg · ·
