Sida 345
Makrillgäddan ...
ett kloster på Athos och kastade sig med ifver på studiet af kyrkofäderna. 1518 kom han, på kallelse af storfursten Vasilij Ivanovitj, till Moskva för att beskrifva de grekiska handskrifterna i storfurstens bibliotek, och så blef Ryssland skådeplatsen för hans egentliga lifsgerning. Stående på höjden af vesterländsk bildning, häpnade M. öfver den råhet och okunnighet han i Ryssland mötte hos både de andlige och de verldslige. Utom sin egentliga sysslan med kyrkofädernas öfversättning till slaviska och de liturgiska böckernas revision kastade han sig in i den religiösa polemiken och de politiska frågorna. Under de 38 år han tillbragte i Ryssland författade han omkr. 140 skrifter. I detta antal ingå, utom öfversättningar af delar af bibeln och utläggningar till densamma (t. ex. Chrysostomos' samtal öfver Matt. och Joh. evang.) samt liturgiska afhandlingar, hufvudsakligen stridsskrifter mot humanismens hedendom, mot judaiserande riktningar, mot papisterna (delvis riktade mot storfurstens förste lifmedikus, tysken Nikolaus Bulef), mot Luther, mot muhammedanerna, mot astrologien o. s. v. I andra skrifter (t. ex. Om Gud och visheten, Om oordningar och ofog hos denna tidens makthafvande) gisslade han skarpt de stores slöseri och deras förtryck mot det lägre folket, och i sändebref till storfurstarna Vasilij Ivanovitj och Ivan Vasilievitj (den grymme) tecknade han en herskares pligter. Många af hans skrifter behandla munklifvet, fastor, ånger och andra till sedeläran hörande frågor. Derjämte författade han äfven psalmer, böner och helgon-biografier. I den då pågående striden om klostrens egendomar yrkade M., liksom Vassian Kosoi, att stora jordiska egodelar ej äro förenliga med munklifvet, och han fick derigenom till fiender såväl metropoliten som munkarna i det rika Volokolamska klostret. När han derjämte satte sig emot storfurstens skilsmässa från hans första gemål och gifte med Helena Glinski (Ivan IV:s moder), lyckades M:s fiender icke blott göra honom misstänkt hos storfursten, utan äfven få till stånd ett kyrkomöte, 1525, hvilket dömde M. som kättare på grund af några föregifna eller verkliga fel i hans bibelöfversättning. Han inneslöts i Volokolamska klostret, förflyttades sedan till Sergiusklostret och dog der 1556. M. är den ryska literaturens förnämsta personlighet under 16:de årh., den vesterländska bildningens (renaissancens) förste målsman i det moskovska riket. Hans lärjunge var, bl. a., furst Andrej Kurbskij. M:s samlade arbeten äro utgifna i 3 delar (Kazan 1859--62). Lll.
Maksimovitj, Mikael Aleksandrovitj, syd-rysk författare, f. 1804 af adliga föräldrar på ukrainska steppen i guv. Pultava, studerade i Moskva först humanistiska ämnen, sedan naturvetenskap, specielt botanik. Han blef 1829 adjunkt och 1833 professor i botanik vid Moskvas universitet. Redan 1834 kallades han emellertid att vid det nyinrättade universitetet i Kiev intaga lärostolen för rysk literatur. 1841 tog M. för sin helsas skull afsked från professuren och tillbragte derefter sin mesta tid på landet, uteslutande egnande sig åt studiet af södra Rysslands historia, antiqviteter och etnografi. Redan 1827 utgaf M. en samling lillryska folkvisor, 1834 en andra och 1848 en tredje sådan. Åren 1830--34 utgaf han några häften af en almanack, Dennitsa, och 1840--41 kalendern Kievlanin, båda hufvudsakligen egnade åt hans älsklingsämnen. M. beherskade fullständigt det lillryska språket, på hvilket han öfversatte sången om Igor (1857) och psaltaren (1859). I strid mot Pogodin försvarade han det lillryska folkets nationella och språkliga sjelfständighet gentemot stor-ryssarna och ansåg lillryssarna som direkta afkomlingar af den kievska forntidens ryssar. M. stod i personlig förbindelse med Pusjkin och Gogol och har genom sina vissamlingar öfvat ett synbart inflytande på såväl Pusjkin som Zjukovskij. Han afled 1873. M:s samlade skrifter, Sobranije sotjinenij, äro i 3 band utgifna i Kiev 1876--80. Lll.
Makulatur (af Lat. maculare, fläcka), urspr. vid ett arbetes tryckning skadadt (fläckadt) pappersark, i allm. papper, som icke kan bättre användas än till omslag. -- Makulera, fläcka, göra till makulatur, förstöra.
Mal, zool. 1. Se Malen. -- 2. Se Malfjärilar.
Malabar (sannolikt en arabisk ordform af Dravid. mala, berg, och Pers. bar, land). 1. Sydligaste delen af Indiens vestkust från dennas sydände, kap Komorin, till 12° 27' n. br., tillhör presidentskapet Madras och sönderfaller i vasallstaterna Kotsjin och Travancore samt det omedelbart britiska distriktet M., tillsammans omkr. 35,000 qvkm. Landet är öfvervägande bergigt och vattnas af en mängd på Vestra Ghats upprinnande floder. Det eger ett fuktigt, ehuru ej osundt klimat och en rik vegetation samt lämpar sig förträffligt för odling af kaffe och kardemummor. Peppar är hufvudprodukten på slättlandet. Befolkningen tillhör den dravidiska stammen och uppgår till omkr. 5 mill., de flesta hinduer, hvilka tala malajalam (se d. o.). Dessutom finnas s. k. svarta och hvita judar (i staden Kotsjin) och ett stort antal kristna, deraf omkr. 200,000 s. k. tomaskristna (nestorianer). Protestantiska och katolska missionärer hafva länge och med framgång arbetat i denna del af Indien. En framstående beståndsdel af muhammedanerna bilda de s. k. moplas (mapilla), hvilka genom sina våldsgerningar länge gjorde landet osäkert och slutligen gjorde det nödvändigt att inkalla trupper för ordningens återställande. -- 2. Britiskt distrikt i ofvannämnda område, begränsadt i n. af Södra Kanara, i s. af Kotsjin, har en areal af 15,545 qvkm. och omkr. 2,3 mill. innev. Hufvudstad är Kalikut. Andra större städer äro Palghat (32,000 innev.), Tellicherri (20,000), Kotsjin och Kananur.
Malabariska språket kallades först genom ett misstag af portugisiska kolonister det dravidiska tamil-språket på vestra indiska halföns östra kust, och ännu i vår tid finner man hos berömda språkforskare (Max Müller, Hunter o. a.) detta vilseledande namn. Stundom, och riktigare, nyttjas benämningen malabariska om det
Källa: Project Runeberg ·
