Sida 425
Manuale ...
k. fria äktenskapet, i hvilket hustrun icke ingick i sin mans familia, utan fortfor att vara sui juris, om hon var det vid äktenskapets ingående, och att stå under samma potestas som förut, om hon vid äktenskapets ingående var filia familias. I. L.
Manus injectio (Lat. manus, hand, och injectio, påläggande), Rom. rätt, var den handling, hvarigenom den gamla stränga gäldexekutionen (legis actio per manus injectionem) inleddes. Exekutionen, för hvilken förutsättningen är att borgenären har en klar fordran, kunde derför ega rum först och främst mot den gäldenär, som i ordentlig process blifvit dömd att betala (judicatus). Lika med »judicatus» ansågs den, som vid tvistens inledande inför praetor fullständigt erkänt borgenärens anspråk (in jure confessus). Vidare utbildade sig en särskild högtidlig aftalsform (nexum), som medförde samma stränga exekutiva verkan, som om gäldenären blifvit dömd att betala eller inför praetor erkänt sin skuld. Äfven i flere andra fall tilläts den stränga exekutionen. Det är sannolikt, att i äldsta tider exekutionen kunde inledas omedelbart efter det gäldenären blifvit dömd eller erkänt sin skuld inför praetor o. s. v., och att det sålunda är en mildring af en förut bestående strängare grundsats, då redan de »Tolf taflorna» föreskrifva, att gäldenären derefter ytterligare skulle hafva 30 dagar (triginta dies justi) på sig. Efter denna tids förlopp var han emellertid utsatt för exekution. Denna inleddes derigenom att borgenären lade hand på honom (manus injectio) och -- om det behöfdes, med våld -- förde honom inför praetor. Om icke gäldenären då befriade sig antingen genom att betala eller derigenom att en annan (vindex) uppträdde för honom och påtog sig alla följderna, synes praetor genom ett särskildt beslut (addictio) hafva tillåtit borgenären att föra gäldenären till sitt hus, der han kunde hålla honom fängslad och tvinga honom till slafarbete, hvars värde afräknades på skulden. Ännu kunde emellertid gäldenären under 60 dagar lösas; och för detta ändamål skulle han under tre på hvarandra följande torgdagar (tribus nundinis) på comitium föras inför praetor, hvarvid hans skuld skulle offentligen utropas. Men om då ingen betalade för honom, hemföll han med hela sin familia (barn och egendom) helt och hållet till borgenären. Denne kunde döda honom eller sälja honom såsom slaf; och om flere borgenärer funnos, kunde de stycka honom. -- Denna exekution var sålunda en sträng »personalexekution». Dess grundsats var, att borgenären först med och genom herraväldet öfver gäldenärens person kunde få godtgörelse för sin fordran. Den närmaste anledningen till en förändring deri var en händelse, som Livius (VIII, 28) omtalar. Deraf föranleddes Lex poetelia (år 313 f. Kr.), som bl. a. föreskref, att derefter gäldenärens egendom, icke hans person, skulle tagas i anspråk för en borgenärs fordran (pecuniae creditae bona debitoris, non corpus obnoxium esset). Derigenom infördes en »realexekution», som riktades omedelbart på gäldenärens förmögenhet. I. L.
Manuskript (af Lat. manu scriptum, skrifvet med handen), handskrift. -- Tryckt som manuskript säges om ett tryckalster, som icke är afsedt för den stora allmänheten, utan endast ämnadt att utdelas bland författarens eller utgifvarens vänner.
Manus mortua. Se Main morte.
Manustupration. Se Onani.
Manutius (Manuzio, Manucci, Manuzzi), en lärd boktryckareslägt i Venezia, verksam 1490--1590. -- 1. Aldus Pius M. (Aldo Pio), humanist och boktryckare, f. 1450, uppsatte 1490 i Venezia med understöd af två furstar af Carpi ett tryckeri, dervid ledd af nitälskan att åt efterverlden bevara den nyupptäckta, i manuskript föreliggande antika literaturen, särskildt den grekiska. Inom få år framstod M. såsom en den ypperste boktryckare och förläggare. Han underhöll i sitt hus en hel akademi af lärda män, mest infödda greker, för en noggrann revision af texterna. Om tryckets skönhet vinnlade han sig i sällsynt grad. Han lät utarbeta flere olika, smakfulla arter af grekiska, latinska och hebreiska »typer», förbättrade antiqua-stilen och uppfann kursiven. Äfven införandet af oktav-format var en åtgärd af M. I synnerhet hans pergamentstryck äro smakfullt utstyrda. 28 värdefulla editiones principes (från gamla manuskript) af grekiska författare, utgifna 1494--1514, samt åtskilliga lika utmärkta editioner af latinska och italienska klassiker bära vittne om hans trägna mödor. Han utgaf äfven en följd billiga fickupplagor. M:s verksamhet hämmades mycket af svåra krig, strejker och bedrägliga eftertryck, och han var ganska fattig vid sin död, som timade 1515. Flere grammatiska arbeten på latin äro frukter af hans skriftställareverksamhet. -- 2. Paulus M., den föregåendes son, f. 1512, öfvertog 1533 familjens tryckeri i Venezia och satte sin ära i att med sina upplagor af latinska författare träda värdigt i faderns fotspår. Högst skattas M:s edition af Cicero. M. flyttade 1561 till Rom för att ombesörja tryckningen af kyrkofäder och andra teologiska verk. Död 1574. -- 3. Aldus M., d. y., den föregåendes son, f. 1547, d. 1597, skref redan i gossåren lärda arbeten, innehade lärostolar i Venezia, Bologna, Pisa och Rom samt dref derjämte den fäderneärfda förlagsrörelsen, hvilken han dock ej lyckades hålla uppe på samma höga ståndpunkt. Han kallades 1590 till föreståndare för Typographia vaticana i Rom. Med honom nedlades det aldinska tryckeriet, sedan derifrån på 105 år utgått 908 editioner. Dessa böcker, s. k. aldiner (förlagsmärke: ett ankare, kring hvilket en delfin slingrar sig), voro ännu i början af 1800-talet högeligen eftersökta af samlare. Jfr A. Renouard, »Annales de l'imprimerie des Alde» (1803-12; 3:dje uppl. 1834) och A. F. Didot, »Alde Manuce et l'hellénisme à Venise» (1875).
Manvargen, Canis jubatus, zool., hör till hunddjurens familj (Canidae) inom rofdjurens ordning af däggdjurens klass. Han liknar den vanliga vargen, men är jämförelsevis svagare byggd samt har mycket högre ben, smalare nos, trängre bröst och kortare svans. I nacken och
Källa: Project Runeberg ·
