Tillbaka Read Runeberg

Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni

Originalsida 437
Originalsida 437
Originalsida 436
Originalsida 437
436–437

Sida 437

Marby ...

efterträddes på tronen af sin son Commodus. I ett på grekiska skrifvet arbete i 12 böcker Ta eis heavton (Sjelfbetraktelser) framställer han i en mild och ädel form sin filosofi. Han tillhör den stoiska skolan och utgör en af de förnämste representanterna för dennas senare (romerska) riktning, i de flesta afseenden nära anslutande sig till Epiktetos. På den teoretiska filosofien lägger han i likhet med denne och den stoiska skolan i det hela föga vigt. Allt kommer här an på fasthållandet af tre punkter: att allt är stadt i ständig vexling, hvilket bör hindra oss från att fästa vår själ vid det förgängliga, att en gudomlig ledning styr allt efter de visaste lagar och till de bästa mål, hvilket bör ingifva oss lugn och undergifvenhet i lidandet, mod och styrka i striden, hopp i döden, samt att vi till vår natur äro med gudarna beslägtade, hvilket bör höja vår sjelfkänsla och vårt medvetande om ansvar. I öfrigt blir etiken för honom hufvudsaken. Det är ock här den nära frändskapen med Epiktetos märkbarast röjes, ehuru det visserligen är sjelfklart, att många lifvets förhållanden skulle framstå i en annan dager för filosofen på kejsaretronen än för den frigifne slafven från en af de aflägsnare provinserna. Större fordran på positiv handlingskraft och mer skärpa i fråga om uppfattningen af den enskildes pligter mot samhället utmärka derför den förres etiska åskådningssätt i jämförelse med den senares kontemplativa och mer afgjordt negativa etik. Men i öfrigt betonar han i likhet med sin föregångare hurusom endast låga handlingar, ej yttre olyckor, kunna i sann mening skada menniskan; skadliga blifva de senare först då, när vi anse dem vara detta. Menniskans uppgift är icke att fika efter det timligt goda, utan att underordna sig det hela, ära Gud i sitt inre genom sträng sedlighet, städse befinnas på sin rätta plats såsom man och romare samt i tanken på alltings nödvändighet och naturenlighet med lugnt hopp se den annalkande döden an. Men den vise känner sig ej blott stå under det gudomliga förnuftets ledning, han känner sig ock bilda ett lefvande helt med alla sina medmenniskor. Alla menniskor äro innerligt med hvarandra beslägtade, äro bröder, hvarför ock en allmän menniskokärlek af oss fordras. Denna menniskokärlek skall sträcka sig äfven till ovärdiga, ja t. o. m. till våra fiender. De, som vilja oss ondt, kunna ej skada oss i vårt väsentliga goda, om vi ej sjelfva göra detta, t. ex. genom att vredgas på dem. Den skada de kunna göra oss hör till det oväsentliga i lifvet. Men sjelfva lida de af ett mycket väsentligt ondt; och medlidandet, förenadt med en energisk sträfvan att förbättra dem, bör vara vår pligt emot dem. -- Hans lefnad var en passande illustration till hans lära. F. W. H. L. H. Å.

Mardall (Mardöll), Nord. mytol., är ett af gudinnan Fröjas binamn. Enligt en gammal förklaring skulle namnet beteckna den från hafvet härstammande och sålunda i anseende till betydelsen erinra om den grekiska Afrodite. Th. W.

Marderfelt (Mardefelt), svensk friherrlig ätt, härstammade från Konrad M. (se M. 1), hvilken var son af en till Stockholm från Geldern inflyttad handtverkare och före sitt adlande kallade sig Massberg. Han adlades 1646 och blef 1677 friherre. Ätten, hvilken ännu 1755 representerades på svenska riddarhuset af en fullmäktig, blef redan genom ett par af stiftarens söner inhemsk i Tyskland och antog der namnformen von Mardefeld.

1. Marderfelt, Konrad, friherre, krigare, f. i Stockholm omkr. 1610, var sedan 1642 generalqvartermästare och öfverste för Sarasins regemente, då han 1646 adlades för sina förtjenster såsom fortifikationsofficer. S. å. erhöll han kommandot i Demmin och inseendet öfver de af svenskarna ockuperade fästningarna i norra och nordvestra Tyskland. Under Karl X:s polska fälttåg blef han 1655 kommendant i Thorn och 1656 i Elbing. Han var derefter guvernör i Wismar, vice guvernör i Bremen och i Pommern (1668--72) samt blef 1673 ministerresident vid Kur-Brandenburgska hofvet. Under kriget mot Brandenburg uppnådde han 1675 fältmarskalks värdighet och stod i befälet närmast den sjuklige riksmarsken K. G. Wrangel, men drabbades sjelf af sjukdom och ådagalade liksom de öfrige generalerna endast klen fältherreförmåga. M. fick, under någon tids vistelse i Sverige, sitt förhållande pröfvadt af rådet, frikändes från ansvar och erhöll friherrlig värdighet (1677). Död före 1688.

2. Marderfelt, Arvid Axel, friherre, krigare, den föregåendes son, deltog 1677--79 i kriget i Skåne, medföljde 1690 de hjelptrupper, som af svenska regeringen sändes till Rhen att understödja Holland och kejsaren mot Frankrike, och blef 1697 öfverste vid Södermanlands regemente. Under Karl XII:s invasion i Polen befordrades han 1703 till generalmajor, intog s. å. med storm staden Posen, anförde i slaget vid Fraustadt (1706) på ett berömligt sätt högra hälften af den svenska centern och utnämndes derefter till general af infanteriet. Då konungen i Aug. 1706 tågade till Sachsen, qvarlemnades M. med 6,000 man i Stor-Polen. Den 19/29 Okt. -- innan ännu det altranstädtska fredsslutet blifvit offentliggjordt -- hotade honom vid Kalisz en öfverlägsen rysk-sachsisk här under Mensjikov och August II, med den polska kronarmén såsom reserv. M. upptog med större delen af sina trupper striden, men led ett fullständigt nederlag, kringrändes och måste med lemningarna af sin här gifva sig (hans underbefälhafvare Krassow slog sig igenom till Posen). Han återfick snart friheten och dog i Polen, i sitt ståndläger i Jankin, i Maj 1708.

3. Mardefelt, Gustav von, friherre, preussisk diplomat, yngre broder till den föregående, f. 1664, trädde först i hessisk och 1711 i preussisk hoftjenst, sändes i Okt. 1717 såsom Preussens befullmäktigade minister till Petersburg och erhöll d. 13 Juni 1719 befrielse från att räknas såsom svensk undersåte. Han bidrog väsentligt att befästa tsar Peters vänskap för Preussen samt var verksam vid de fredsunderhandlingar, som afslutade det nordiska kriget. Redan 1722 förklarade han sig icke längre tåla vid ryssarnas »dissoluta» umgängeslif och begärde att få

Källa: Project Runeberg · ·