Sida 515
Martin den helige ...
utgifvit realistiska noveller, gjort sig erkänd och fruktad såsom kritiker i »Fanfulla» samt grundat söndagsbladen »Il fanfulla della domenica» och »La gazetta della domenica». Hans artiklar i »Fanfulla» äro sammanförda i Fra un sigaro e l'altro (1877). M. har innehaft åtskilliga lärarebefattningar och är medlem af parlamentet.
Martini-Henry-geväret. Se Henry-Martini-geväret.
Martinique [-ni'k], ö bland Små Antillerna, nast Guadeloupe fransmännens vigtigaste besittning i Vestindien, ligger mellan 14° 24'--14° 53' n. br., 40 km. s. om Dominica och 35 km. n. om Santa Lucia. Areal 988 qvkm. Ön har i n. och i s. en grupp numera slocknade vulkaner (bl. a. Montagne Pelée, 1,350 m., och Pitons du Carbet, 1,207 m.) och emellan dessa en rad lägre skogbevuxna höjder. Utlöpare af dessa nå ända till hafvet och göra kusten mycket oregelbunden. Bevattningen genom strömmar är ytterst riklig och klimatet synnerligen fuktigt; årliga nederbörden är i medeltal 2,2 m. på omkr. 225 regndagar. Orkaner förekomma ovanligt sällan. Af hela arealen äro omkr. 42,500 har odlad jord och 35,000 har skogar och savanner. Enligt uppgifter för 1883 upptogos 25,800 har af sockerplantager, 260 af kaffeplantager, 108 af bomulls- och 660 af kakaoplanteringar. Skogarna lemna en mängd nyttiga träslag, bl. a. kampeschträ. 1884 funnos 167,679 innev, på ön, hvilken således är nästan lika tätt befolkad som Belgien. Hufvudmassan af befolkningen består af kreolnegrer och halfblod i olika grader, från »saccatra», som knappast bibehållit något spår af europeiskt ursprung, till de s. k. »sangmêlé», nästan utan negerblod. De hvita kreolernas antal är omkr. 10,000 och kuliernas omkr. 20,000. Exporten hade 1883 ett värde af 25,8 mill. kr., importen af 23,5 mill. kr. Kolonien, som är delad i 2 arrondissement (Fort-de-France och Saint-Pierre), 9 kantoner och 25 kommuner, styres af en guvernör jämte ett »conseil privé» af 8 ledamöter. Den har en lokalrepresentation af 36 medlemmar samt skickar 1 senator och 2 deputerade till franska nationalförsamlingen. Budgeten uppgick 1884 till 3,25 mill. kr. Ön bildar ett särskildt biskopsstift (S:t-Pierre et Fort-de-France), som lyder under ärkebiskopen af Bordeaux. Hufvudstad är Fort-de-France, vigtigaste handelsstaden Saint-Pierre, bägge på vestra kusten. -- Ön, hvars nuvarande namn är en förvrängning af Karib. Madinina, upptäcktes af Columbus d. 17 Juni 1502 och var då bebodd af kariber. 1635 togs den i besittning af franska kolonister från S:t Christopher, hvilka 1664 sålde den till Vestindiska kompaniet. 1675 förenades den med franska kronan. Kolonisterna egnade sig först åt odlingen af bomall och tobak, men 1650 anlades sockerplantager, och 1726 infördes kaffeodling. 1762--63, 1794--1802 och 1809--14 innehades ön af engelsmännen. På M. föddes Napoleon I:s första gemål, Josephine Tascher de la Pagerie.
Martinius, Mattias, finsk grammatiker, född d. 2 Febr. 1655 i Hauho i Tavastland, af allmogeföräldrar, blef 1678 student i Åbo och 1688 lektor vid Viborgs gymnasium, der han tre gånger valdes till rektor. Vid Viborgs intagande af ryssarna 1710 råkade M. i fångenskap, men blef snart fri och utnämndes till kyrkoherde i sin födelsesocken. Under stora ofredens senare år måste han fly öfver till Sverige, der han såsom representant för de från Viborg flydde presterna deltog i riksdagen 1719. Död i Hauho 1728. -- M:s förnämsta verk är Hodegus finnicus . . . eller finsk vägvisare, allom dem, som finska tungomålet ex fundamento declinera, conjugera, construera och elliest lära villia, ganska nyttig (Stockh. 1689). Ehuru M. på titelbladet äfven angifver, att hans bok är »nu frambragt i ljuset i enlighet med mångas önskan, hvilka beflita sig om finska språket», tyckes densamma dock vara blott en ny, med obetydliga förändringar och tillägg försedd upplaga af Eskil Petraeus' »Linguae finnicae brevis institutio» (1649), den första grammatik öfver finska språket. Detta erkänner också M., då han i sina slutord till läsaren i förbigående yttrar: »non nova, verum aliena dedi», d. v. s, jag har gifvit dig icke något nytt, utan en annans verk. O. G.
Martin-metoden [martä'ng], Eng. open-hearth process, metallurg., är en af bröderna Martin vid Sireuil, nära Angoulème i Frankrike, 1865 utarbetad metod att, utan smältning i degel, på bottnen af en flammugn framställa smidigt jern och stål i flytande form, eller s. k. götmetall (se d. o.). Metoden kallas äfven Siemens-Martins med anledning deraf att ugnen måste vara försedd med Siemens' regeneratorer för att kunna erhålla tillräckligt hög temperatur. I art. Jern, sp. 1136, finnes en kortfattad beskrifning af denna jernförädlingsmetod, hvilken under de senare åren alltmera vunnit insteg i vårt land. C. A. D.
Martino, Simone di, italiensk målare af skolan i Siena, hvars störste konstnär han var under 1300-talet, f. enligt Vasari 1284, d. i Avignon 1344, stod jämbördig vid sidan af Giotto. Liksom denne framhölls såsom konstnär af Dante, prisades Simones konst af den lyriske Petrarca. Af Vasari kallas han orätt Simone Memmi, emedan han af biografen ansågs vara broder till Lippo Memmi, med hvilken han ibland samarbetade, och som i verkligheten var hans svåger. Lika orätt är Vasaris påstående, att han skulle varit lärjunge af Giotto. Han är nämligen en sjelfstandig representant för skolan i Siena, hvilken utmärkte sig mera för sitt skönhetssinne, framträdande i vackra typer och enkel, lyrisk situationsskildring, än för dramatisk kraft. Hans förnämsta arbete i Siena är en stor väggmålning i Palazzo pubblico, Madonnan med änglar och helgon (1315), en bild, som är sträng och symmetrisk i kompositionen, men storartad i stämning och verkan. På samma ställe finnes af hans hand en porträttbild af Sienas capitano Guidoriccio de' Fogliani till häst. För öfrigt målade Simone i Neapel för konung Robert samt i Orvieto, Assisi och Pisa. Den forna altartaflan för dômen i Siena, Bebådelsen (1333, målad i förening med
Källa: Project Runeberg ·
