Sida 532
Maskros ...
arbeten han här utförde nämnes först ett par särdeles praktfulla troner till kröningen 1751. Derjämte utförde han eller anordnade mycket af slottsrummens ornamentala detaljer. 1767 slöt han kontrakt om sirandet af Upsala domkyrkas orgelverk, hvilket arbete fulländades 1768 och finnes afbildadt, ehuru tämligen klent, i Hülphers' »Afhandling om musik och instrumenter» (1773). De flesta af dess delar voro gjutna i papp, oaktadt fleres betydande storlek. Det praktfulla verket raserades 1872. Äfven för Adolf Fredriks begrafning, 1771, utförde han en mängd dekorativa ornament. M. var ledamot af Målareoch bildhuggare-akademien. Han afled i Stockholm d. 28 Okt. 1806. -rn.
2. Masreliez [marölje], Louis Adrien, historiemålare, den föregåendes son, föddes i Paris 1747, men kom redan som späd till Sverige med fadern. Han blef elev vid Målareoch bildhuggare-akademiens skola samt vann 1761 och sedan flere gånger dennas silfvermedalj. Man känner ej med bestämdhet hvem som var hans lärare i målning. Han begynte emellertid ganska snart att på egen hand gripa sig an med tämligen stora uppgifter. Så utförde han, efter Boyes uppgift, provisoriskt en altartafla, De tre vise männens tillbedjan, för Maria kyrka i Stockholm, med hvilket arbete församlingen blef så nöjd, att en tillämnad beställning af en ny tafla ej kom till stånd. Nattvarden, en 1768 af konstnären raderad komposition, lär samtidigt målats som altartafla för Romfartuna kyrka (Vestmanland), och äfven Simeons lofsång, altartafla i Katarina kyrka i Stockholm, torde härröra från samma tid. 1769 erhöll M. ett reseanslag af slottsbyggnadsdeputationen, hvilket sedan fortfor under hela den långa tid han vistades utomlands. Vägen togs öfver Paris, der M. ej synes stannat länge, och gick sedan till Bologna, vid hvars målareakademi han 1771 erhöll båda de högsta prisen och samtidigt valdes till ledamot. 1772 sysselsatte han sig med en altartafla, S. Stefanus' martyrdöd, till hvilken han redan förut (1770) gjort ett etsadt utkast. Målningen uppsattes i en klosterkyrka i Alessandria, aftäcktes året derpå och helsades med stort bifall. Antagligen begaf sig M. snart derefter till Rom (han var der åtminstone från 1775) och egnade sig der åt studiet af antiken, både i dess arkitekturoch skulpturverk. Sannolikt mottog han äfven lärdomar och råd af Sergel. Visst är, att hans uppfattning af konsten och dennas förhållande till antiken står i noggran öfverensstämmelse med den nämnde konstnärens, och att M. å sin sida blef Ehrensvärds estetiske handledare under hans italienska resa. Hans mångsidiga undersökningar blefvo emellertid till föga båtnad för hans måleri. Utom en mängd studieteckningar, förvarade i Nationalmuseum och hos enskilda, känner man nästan intet af hans hand från denna tid. Betecknande för hans åsigter äro några yttranden i svaren på Ehrensvärds bref, der han skarpt framhåller den franska smakens underhaltighet och betonar antikens, särdeles den grekiskas, stora öfverlägsenhet i alla riktningar på konstens område. Sannolikt var det hans allmänna konstnärliga lärdom och dessa hans åsigter, hvilka föranledde hans återkallande, 1783. Han blef genast ledamot af Målareakademien och nämndes i April 1784 af konungen, som då var i Rom, till professor vid denna. Hans verksamhet i hemlandet omfattade dels konstundervisningen, om hvars nydaning i klassisk anda han otvifvelaktigt inlade mycken förtjenst, dels ock rumdekorering, teckningar till möbler o. dyl., på hvilket område han blef epokgörande. Konungens paviljong på Haga blef det första fältet för hans verksamhet; han utförde der dekorationen i ett par rum och två salonger. Under inflytande från Rafaels loggier och de antika lemningar, på hvilka dessa grunda sig, skapade M. der en ytterst behaglig och rik följd af arabesker och friser, i hvilka den lugna färgen, det fantasirika spelet af figurer och föremål samt det väl afvägda utfyllandet af rummet förenat sig till åstadkommande af en frisk och skönhetsmättad dekoration. M:s framgång genom detta verk blef fullständig. Han fick det ena uppdraget efter det andra för Drottningholm, Stockholms slott och prinsessan Sofia Albertinas palats. I synnerhet slottet försåg han på 1780- och 1790-talet med en mängd inredningar och dekorationer, af hvilka dock flertalet nu försvunnit. Några rum i operahuset samt dörrstycken i arfprinsens palats och på Drottningholm äro ännu lemningar af denna konst, som i det hela är och blir uteslutande dekorativ och afsedd för massverkan. Att M. i dessa och äfven i de få taflor af hans hand, som härröra från detta senare skede (Priamus begär af Achilles Hektors lik, ofulländad, i Nationalmuseum, samt åtskilliga i enskilda samlingar), egentligen utgår från en plastisk princip och mestadels försummar det pittoreska elementet är af honom sjelf försvaradt och således en följd af en bestämd teoretisk uppfattning, hvilken åter visar öfver på M:s och hela hans konstnärliga omgifnings öfvertygelse om antikens rätt att vara konstens högsta norm. I sitt märkliga inträdestal i k. Vitt. hist. och ant. akademien 1803 (Akad:s handl. del IX, 1811) framhåller M. företrädesvis grekernas betydelse för all sann konst, emedan »hos dem fanns i konstnärens gestaltbildning den ädla enkelheten och den lugna storheten under de häftigaste lidelser, samt i konstnärens komposition den sparsamhet i figurernas antal och den återhållsamhet i tecknandet af deras åtbörder, som gör deras framställningssätt till den vackra stylen företrädesvis». För öfrigt utvecklar han här sin teori, som i mångt och mycket har beröring med och kommer till samma slutföljder som Ehrensvärds konstfilosofi. M. lärde ock i enlighet med sina åsigter. Inflytandet af hans teckning och uppfattning blir allt märkbarare, ju närmare århundradets slut nalkas. Swedman, Limnell, Heland, Westin m. fl. -- alla bilda de sig noga efter mästaren. Men denna nyrenaissance, till hvilken Sergel också bidrager, och som kan betraktas såsom en sjelfständig svensk skapelse, oberoende af den davidska och den, som Carstens och Flaxman å sitt håll framkallade, blir dock, till följd af bristen på en verkligt stor ledare, blott en akademisk angelägenhet.
Källa: Project Runeberg ·
