Sida 569
Maurenbrecher ...
noggrant och fullständigt studium af källorna jämte all den literatur, som kan tjena till dessas belysning.
Mauretanien kallades i forntiden efter innevånarna, mauri l. maiirusii, den vestligaste delen af Afrikas norra kust, nu Fes, Marokko och vestra Algeriet. Mot söder begränsades M. af det snöbetäckta Atlas. Maurernas furste Bocchus, af sofakernas ätt, var romarnas bundsförvandt i kriget mot Jugurtha (d. 104 f. Kr.) och erhöll till belöning vestra hälften af dennes rike samt titeln af »konung och vän». Juba II smyckade sitt herskarsäte Iol med praktfulla byggnader och kallade det, Augustus till ära, Caesarea (nu Sjersjel). Under kejsar Caligula (37--41) röjdes den siste konungen ur vägen, och M. blef romersk provins. Under kejsar Claudius (41--54) delades denna i två: den östliga, Mauretania Caesariensis, med Caesarea till hufvudstad, och den vestliga, M. Tingitana, med hufvudstaden Tingis (nu Tanger). M. Tingitana hörde i administrativt hänseende till Spanien. Landet, hvars innevånare voro delade i en mängd stammar, var rikt på blomstrande städer, i synnerhet vid kusten, de flesta anlagda redan af fenicerna, såsom Icosium (Alger), de många, hvilkas namn börjas med rûs (Fenic., hufvud, udde), Cartenna och Abila (Ceuta). Landet var fruktbart, och ofantligt mycket spanmål utskeppades till södra Europa. De store godsegarna fingo under romaretiden den kommunala makten i händerna och begagnade den väl: vetenskaper, i synnerhet rättslärdom och vältalighet, blomstrade der. I 3:dje och 4:de årh. fick kristendomen fast fot i M. År 429 kom M. i vandalernas händer och led ej litet under den arianske konungen Huneriks förföljelser. 534 eröfrades M. af bysantinske kejsaren Justinianus och i 7:de årh. af araberna. Se vidare Marokko. J. C.
Maurice [måris], John Frederic Denison, engelsk predikant och filantrop, f. 1805, son af en unitarisk prest, studerade i Cambridge och senare (1829--31) i Oxford, hvarest han öfvergick till engelska statskyrkan. Dennas lärosatser tolkade han emellertid framgent i fördragsam anda och framstod som hufvudman för den mera liberala riktning, som fick vedernamnet »broad church». Efter 1834 innehade M. i London åtskilliga predikantbefattningar samt blef 1840 professor i historia och literatur, 1846 derjämte i teologi, vid King's college. Dessa befattningar nödgades M. lemna, sedan han i arbetet Theological essays (1853) uttalat från renlärigheten afvikande åsigter, särskildt rörande de eviga straffen. Denna uppseendeväckande tilldragelse blef en af utgångspunkterna för en framgångsrik rörelse till häfdandet af religionsfrihetens grundsatser i England. M. kallades 1866 till "professor i moralfilosofi vid Cambridges universitet. Död 1872. -- I kraft af sin höga intelligens och sina lärors rena kristlighet utöfvade M. ett vidsträckt inflytande, i synnerhet på de mera bildade och tänkande. Han egde en sällsynt gåfva att uppfostra andra till sjelfständig tankeverksamhet. Brinnande af nit för de kroppsarbetande klassernas väl, framträdde han såsom den ledande kraften bland de »kristne socialisterna» (jfr Kingsley 1), sökte åvägabringa kooperativa föreningar och stiftade 1854 arbetareinstitutet »Working men's college», som uträttat stora ting för en högre bildnings spridande bland de vanlottade klasserna. Han var äfven själen i »Queen's college for the education of women». M. författade en mängd andliga skrifter, hvilkas stora förtjenster dock ofta skymmas af en viss mystik.
Maurinerna l. Sankt Maurus' kongregation (Fr. La congrégation de S:t Maur) var en för sedlighet och blomstrande vetenskaplig id berömd munk-kongregation inom benediktin-orden, uppkallad efter Benedikts af Nursia älsklingslärjunge Maurus (d. 584), hvilken anses hafva blifvit af sin mästare sänd att upprätta benediktinkloster i Frankrike. Benediktinorden hade efter hand råkat i betänkligt förfall och många reformförsök strandat, då ett generalkapitel af franska benediktinmunkar, med anslutning till en i Lothringen börjad rörelse, år 1618 beslöt bildandet af denna nya kongregation. Påfven Gregorius XV gaf 1621 sin stadfästelse åt företaget, och detta vann en sådan utveckling, att kongregationen i början af 18:de årh. räknade 180 kloster, fördelade på 6 provinser. Märkligast bland dessa kloster var det gamla S:t Germain-des-Prés (i Paris), hvilket egde hela qvarter af Frankrikes hufvudstad. Sina betydande inkomster använde emellertid maurinerna till de mest lofvärda ändamål: de utsände sina vetenskapligt bildade alumner på lärda studieresor, samlade -- särskildt i S:t Germain-des-Prés -- rika bokskatter samt utgåfvo från trycket kostsamma jätteverk, såsom en förträfflig edition af kyrkofädernas skrifter, vidare arbeten rörande benediktinordens, helgons och klosterstiftelsers historia, samlingar till Frankrikes literaturhistoria och politiska häfder o. s. v. Om diplomatiken och den historiska kronologien gjorde sig maurinerna -- bl. a. genom den kända skriften »L'art de vérifier les dates des faits historiques» (1750) -- så förtjenta, att de kunna anses for dessa vetenskapers egentliga grundläggare. Mabillon, Martène, Montfaucon m. fl. ryktbara skriftställare tillhörde maurinernas kongregation. Midt i 1600- och 1700-talets moraliska förfall i Frankrike stod denna såsom ett enstaka fenomen af sedlig renhet, vetenskaplig sans och religiös fördragsamhet. Många af dess medlemmar lutade åt jansenismen och deltogo i protesterna mot bullan »Unigenitus». Också hade jesuiterna redan från början ett ondt öga till den hel. Maurus' kongregation. Under den stora revolutionen, hvilken afskaffade alla munkordnar, skingrades hon, hvarvid flere påbörjade vetenskapliga verk afbrötos. Senare har »Académie des inscriptions» fortsatt dem, som röra Frankrikes historia. En medlem af kongregationen, dom Tassin, utgaf 1770 »L'histoire littéraire de la congrégation de S:t Maur».
Mauritia L., bot., ett växtslägte af nat. fam. Palmae L., kl. Dioecia L. Slägtet tillhör egentligen Syd-Amerika. M. flexuosa L., moriti- l. ita-palmen, tillhör Brasilien och
Källa: Project Runeberg ·
