Tillbaka Read Runeberg

Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni

Originalsida 610
Originalsida 610
Originalsida 610
Originalsida 611
610–611

Sida 610

Medici, medicéerna, en för affärsdriftighet, rikedom, konstsinne och storartadt mecenatskap berömd »popolan»-slägt i Florens

lidelsefull i politiken och fallen för despotism. Hos det lägre folket sökte äfven han sitt stöd. Åter ingingo slägtens fiender, denna gång med familjen Pazzi i spetsen, en sammansvärjning, i hvilken äfven påfven Sixtus IV och ärkebiskopen i Pisa, Francisco Salviati, voro invigda. De båda bröderna öfverföllos d. 26 April 1478 i sjelfva katedralen, under högmässan. Giuliano stupade, men Lorenzo lyckades rädda sig ur handgemänget in i sakristian och segrade derefter med folkets bistånd, hvarvid han ingalunda sparade på hämden. Han lyckades äfven försona sig med påfven, som exkommunicerat honom och lagt Florens under interdikt. Från denna tid ensam republikens beherskare, uppträdde Lorenzo, i likhet med Cosimo, endast såsom dennas förste medborgare, men likasom en annan Perikles i ett nytt Athen förstod han att skaffa sin styrelse giltighet, och utanför Florens betraktades han snart som en monark. Han sökte med framgång begagna sig af dessa omständigheter för att afvärja yttre faror från Italien och upprätthålla ett jämnvigtssystem inom det söndersplittrade landet. En liflig verksamhet på alla det menskliga arbetets områden, ett till alla folkklasser trängande intresse för det allmänna samt, genom exemplet uppifrån, en stigande kärlek till vetenskap och konst gjorde Florens på hans tid till Italiens medelpunkt. Att statslifvets republikanska former i sjelfva verket voro endast ett sken, glömdes lätt under de lysande folkförlustelser han föranstaltade. Likasom i politiken ställde han sig äfven i den af honom framgångsrikt idkade skaldekonsten på folklig grund. (Om hans betydelse såsom skald se Italienska literaturen, sp. 934.) Han dog d. 8 April 1492. Under titeln Opere di Lorenzo de' M. (4 bd, 1826) utgaf storhertig Leopold II en fullständig samling af hans dikter. Lorenzo efterlemnade 3 söner: Piero (f. 1471), Giovanni (f. 1475) och Giuliano (f. 1479). Piero ärfde faderns maktställning, men egde ingen af hans lysande egenskaper och föranledde sjelf redan efter två år en katastrof genom att låta Karl VIII af Frankrike, under dennes tåg mot Neapel, besätta den florentinska republikens vigtigaste platser. Till följd af en folkresning, som medförde munken Savonarolas egendomliga regemente (se Florens, sp. 1479), fördrefvos Piero och hans bröder ur Florens, hvilket han sedermera aldrig återsåg. Efter flere fruktlösa försök att komma tillbaka begaf han sig till franska armén i södra Italien och råkade efter dess nederlag vid Garigliano drunkna i denna flod, d. 28 Dec. 1503. Först i Sept. 1512 återvunno medicéerna, genom Heliga ligans framgångar, väldet i Florens. Dess utöfning stannade snart hos Pieros son Lorenzo (f. 1492), sedan den ene af Pieros bröder, Giovanni, 1513 bestigit den påfliga stolen under namn af Leo X (se denne) samt äfven den andre, den sjuklige och föga dådlystne Giuliano, begifvit sig till Rom, der han 1516 dog. (Han var gift med en fransk prinsessa och erhöll med anledning deraf titeln hertig af Nemours.) Lorenzo, som 1515, genom Leo X:s maktspråk, tillika blifvit hertig af Urbino, förmälde sig 1517 med Madelaine de la Tour d'Auvergne. Han dog redan 1519, efterlemnande endast en späd dotter, den sedermera så ryktbara franska drottningen, Katarina af Medici (se denna). Den kraftfulle kardinal Giulio de' M. (f. 1478), en son af den 1478 mördade Giuliano d. ä., öfvertog efter Lorenzo republikens styrelse och erhöll snart, efter sin kusin Leo X:s död (1521), äfven omsorgen om familjens intressen, men blef 1523 sjelf påfve, med namnet Klemens VII (se denne). Under ledning af kardinal Silvio Passerini. öfvergick då herraväldet i Florens till Alessandro de' M. (f. 1510), en naturlig son till hertigen af Urbino, samt Ippolito de' M. (f. 1511), hvilken hertigen af Nemours erkänt såsom sin son. Efter Roms stormning af de kejserliga trupperna under Karl af Bourbon (1527) reste sig Florens ännu en gång mot medicéerna och fördref dem; men sedan Klemens VII 1529 försonat sig med Karl V, ryckte en kejserlig-påflig här mot staden, och denna måste efter ett tio månaders tappert försvar öppna sina portar. Kejsaren förlänade Alessandro ärftlig hertigtitel samt förlofvade honom med en sin naturliga dotter, den framdeles såsom Nederländernas ståthållarinna bekanta Margareta af Parma, och d. 5 Juli 1531 höll Alessandro sitt återintåg såsom herskare i Florens. Hans liderliga lefnadssätt gaf dock snart den gamla aristokratiska oppositionen anledning att åter sticka upp hufvudet. Väl lyckades han 1535 genom gift befria sig från sin medtäflare om makten, den såsom kardinal i Rom bosatte Ippolito, och kunde efter sitt 1536 fullbordade giftermål med Margareta ännu säkrare förlita sig på kejsar Karls skydd, men d. 5 Jan. 1537 mördades han af en aflägsen slägtinge, Lorenzino de' M.

Enär Alessandro efterlemnade endast oäkta barn af späd ålder, valde den florentinska senaten till hans efterträdare Cosimo I (1537--74), en 17-årig ättling i 4:de led af Cosimo d. ä:s broder Lorenzo, och Karl V bekräftade valet. Rikt utrustad med herskaregåfvor och kallt hänsynslös, befäste nu Cosimo med kraft den monarkiska regimen i Florens. Landsförvista förnäma florentinares försök att under Frankrikes skydd återställa republiken tillintetgjordes, och de toskanska besittningarna konsoliderades. För Karl V:s räkning eröfrade Cosimo 1555, efter 15 månaders belägring, Siena och erhöll 1557 af Filip II besittningsrätt till denna gamla republik, mot det att han efterskänkte stora fordringsanspråk från Karls tid. 1569 fick han af påfven Pius V titeln storhertig (granduca) af Toscana. Cosimo stiftade den till levantiska handelns skydd verksamma S:t Stefans-orden samt upprätthöll i sitt förhållande till konst och literatur slägtens traditioner, men hans stora penningbehof ådrogo handel och näringar en tryckande skattetunga, som icke bådade godt för den nya en våldsstatens framtid. Hans äldste son, Frans I (1574--87), var sedan 1565 förmäld med kejsar Maximilian II:s syster, Johanna af Österrike, som skänkte honom en dotter, Maria, sedermera drottning af Frankrike (se Maria, franska furstinnor, 3). Efter Johannas död (1578) äktade han den ryktbara

Källa: Project Runeberg · ·