Sida 62
Lorraine ...
sina fädernebesittningar. För att göra ett slut derpå belånade kejsar Otto II den franske konungen Lothars yngre broder Karl med Nedre L. (978) och försvarade landet mot den franske konungens angrepp (se Lothar, fransk konung). Karl, som mot Hugo Capet sökte med vapenmakt förfäkta sina anspråk på franska kronan, blef tillfångatagen i Laon år 991 och dog några månader senare. I hertigdömet Nedre L. efterträddes han af sin äldste son, Otto (991--1005). Någon tid senare förenades Nedre L. med det Öfre under hertig Gozelo I, men vid hans död (1044) delades landen åter emellan hans båda söner, Gozelo II i Nedre och Gottfrid den skäggige i Öfre L. Dessa delar förblefvo sedermera åtskilda.
Nedre L., eller Brabant, upplöstes småningom i en mängd län, som omedelbart lydde under tyska kronan. Det förnämsta af dessa var hertigdömet Brabant, hvarvid namnet (Nedre) Lothringen fortfarande förblef fäst, antydande, att det var en kringskuren qvarlefva af det gamla hertigdömet. Det gafs 1106 såsom (äfven på qvinnosidan) ärftligt län åt grefve Gottfrid af Louvain och Bruxelles. År 1282 återförenades med hertigdömet Brabant det förut derifrån afsöndrade hertigdömet Limburg. Då Gottfrids ätt 1406 utslocknade med den barnlösa hertiginnan Johanna, ärfdes båda hertigdömena af hennes systerdotterson Anton, yngre son till hertig Filip den djerfve af Burgund. Då hans ättlinie utdog, ärfdes Brabant och Limburg år 1430 af hertig Filip den gode af Burgund, Karl den djerfves fader, och kommo efter Karls död, år 1477, till Maximilian af Österrike, som äktat Karls dotter Maria.
Öfre L., eller Moseln, bibehöll sig deremot mera odeladt såsom hertigdöme under den tyska kronans öfverhöghet. Dock voro de andliga stiften Metz, Toul och Verdun afsöndrade derifrån och lydde omedelbart under Tyska riket ända till 1648, då de införlifvades med Frankrike. Den ofvannämnde Gottfrid den skäggiges andre efterträdare, Gerhard af Dachsburg (i Elsass), hertig af Öfre L. 1048--70, blef stamfader för en ätt, inom hvilken hertigdömet gick i arf, och hvars hertigliga gren på svärdssidan utgick med Karl, kallad den djerfve, år 1431. Det ärfdes derefter af grefve René af Anjou, som var gift med Karls dotter Isabella och året förut (1430) hade ärft hertigdömet Bar (mellan Marne och Meuse, med hufvudstaden Bar-le-Duc). Derigenom förenades Bar med Lothringen. René I, som efter sin äldre broder Ludvig III (d. 1434) äfven ärfde grefskapet Provence och anspråken på Neapels krona, råkade i krig med Karl den djerfve af Burgund, som gjorde försök att genom L:s eröfring afrunda sina vidsträckta land. Vid sin död, 1480, efterträddes René I i L. och Bar af sin dotterson René II, från hvilken härstammade den hertigliga ätt, som innehade L. ända till år 1738, då hertig Frans Stefan (förmäld med Maria Teresia af Österrike, sedermera tysk kejsare och stamfader för det nu regerande österrikiska huset) i kraft af freden i Wien måste utbyta L. mot Toscana. Hertigdömena L. och Bar lemnades till dåv. franske konungens svärfader, den forne polske konungen Stanislaus Leszczynski, och införlifvades efter hans död (1766) med Frankrike. 1871 nödgades Frankrike afträda den östra delen af L. (Tyska L.) till Tyskland (se följ. art.). S. F. H.
Lothringen (äfven kalladt Tyska L., till skilnad från den ännu till Frankrike hörande delen af det gamla hertigdömet L.), det nordvestligaste af de 3 »bezirk» i tyska rikslandet Elsass-Lothringen, upptager största delen af det förra franska depart. Moselle och en mindre del af depart. Meurthe, hvilka områden Frankrike 1871 afträdde till Tyska riket genom freden i Frankfurt. Det gränsar i ö. och s. ö. till Unter-Elsass, i n. ö. till bajerska regeringsområdet Pfalz och preussiska Rhenprovinsen, i n. till Luxemburg, i v. och s. till Frankrike samt har en areal af 6,221,5 qvkm. Landet ligger på vestra sluttningen af de norra Vogeserna och bildar en tämligen jämn, mot n. v. något sluttande platå af omkr. 300 m. höjd, bestående af bergarter tillhörande trias, på enstaka ställen af jurakalklager. De vigtigaste vattendragen äro Mosel och bifloderna Saar, Nied och Seille. Dammar upptaga nära 4,000 har. Med undantag af floddalarna är jorden föga fruktbar, och L:s jordbruk är mycket underlägset det i Elsass. Af hela arealen upptager den odlade jorden 56,3 proc., naturlig äng 10,5 proc., vinoch fruktträdgårdar något öfver 2 proc. och skogen omkr. 27 proc. L:s industri omfattar hufvudsakligen bergverksrörelse. Innevånarnas antal uppgick 1880 till 492,713, af hvilka 90,38 proc. voro katoliker, 7,74 proc. evangeliska, 1,65 proc. tillhörde mosaiska trosbekännelsen och resten andra kristna konfessioner. Större delen af befolkningen har tyska till modersmål. Af områdets 754 kommuner talas tyska i 373, franska i 341 och båda språken i 40. Såväl tyskan som franskan talas ofta i en blanddialekt. Tyska språket begagnas nästan uteslutande i kretsarna Saargemünd, Forbach och Bolchen, franska i Château-Salins och landkretsen Metz. I stadskretsen Metz, som förr hade en uteslutande fransktalande befolkning, har det tyska elementet starkt ökats och utgör nu 46 proc. Området indelas i 8 kretsar: Bolchen, Château-Salins, Thionville (Diedenhofen), Forbach, landkretsen Metz, stadskretsen Metz, Saarburg och Saargemünd. Hufvudort är Metz.
Lotichius, Petrus, kallad L. Secundus, nylatinsk skald, f. 1528 i Niederzell (prov. Hessen-Nassau), d. 1560 såsom medicine professor i Heidelberg, besjöng i formfulländade latinska elegier kärleken, sina reseminnen från Italien samt ämnen ur den heliga historien. Han utgaf Elegiarum liber et carminum libellus (1551; senaste uppl. 1840).
Lotofager (Grek. lotofagoi, d. v. s. »lotus-ätare»), ett homeriskt sagofolk, hvars hemvist sannolikt är att söka på Afrikas nordkust vid Lilla Syrten i södra delen af nuv. Tunisien, der ett folk med samma namn omtalas äfven af Herodotos. Namnet lotofager häntyder på att detta folk såsom hufvudsakligt födoämne nyttjade någon af de växter, hvilka äro kända
Källa: Project Runeberg ·
