Sida 71
Lotti ...
runorna framstår såsom mäktig förnämligast genom ränker och trollkonst, är det naturligt, att hennes namn ofta nämnes i besvärjelserunorna, hvarvid hon ofta framställes såsom ursprunget till onda företeelser. Så omtalas hon såsom moder till allahanda onda sjukdomsandar i en trollruna, som äfven finnes upptagen i Kalevala, hvarest likväl deras moder, då en annan person än L. behöfver nämnas, kallas Loviatar, hvilket namn dock är endast en variant till L:s eget. Men när Pohjola ofta förvexlas med skogens rike, Tapiola, är det naturligt, att L. anropas äfven såsom ursprunget till och herskarinna öfver flere skogens djur, särskildt de skadliga, såsom björnen, vargen och räfven, äfvensom hunden. Björnen får t. o. m. samma målande epitet harvahammas, »den tandglese», hvilket är så stående för L. sjelf, att det tillägges henne, äfven när hennes bistånd anropas till att uppegga jagthunden. Dessutom frammanas hon såsom »den isiga käringen från Pohjola», när det gäller att besvärja elden. Redan Castrén framhöll, att ur runorna emellanåt framskymtar föreställningen om att L. ursprungligen haft gudomlig natur, och han anmärkte äfven, att hennes namn är lånadt från skandinavernas Loke, med hvilken hon företer äfven andra likheter. Andra forskare hafva dock förmodat, att namnet L. är finskt och identiskt med appellativet louhi, stenhäll, bergsklippa; det skulle väl då alludera på Lapplands bergiga natur. De åter, som i myterna se blott personifikationer af naturföreteelser, anse L. vara en personifikation af vintern, som ju tyckes förborga solen, på hvilket myten att L. gömde solen i Pohjolas kopparberg ovedersägligen syftar. Uti Kalevala framstår dock L., i likhet med sina motståndare, de tre Kalevala-hjeltarna, förnämligast såsom menniska, ehuru besittande vishet, trollkunskap och t. o. m. skaparekraft i högre grad än andra dödliga. Om således också några element till bildande af L:s gestalt fåtts utifrån, hafva dock finnarna sjelfva uppfunnit andra, och hela uppfattningssättet af hennes karakter är i alla fall genuint finskt. O. G.
Louis [loui], Fr., Ludvig; förkorta, af louisd'or (se d. o.).
Louis [loui], Antoine, fransk militärläkare, f. 1723, d. 1792. Se Guillotine.
Louisd'or [-idår], Fr. (egentl. »Ludvig i guld»; vanl. förk. till endast Louis). 1. Ett franskt guldmynt, som präglades första gången under Ludvig XIII, 1640, och senast 1795. De äldsta louisd'orerna buro på åtsidan konungens bröstbild och på frånsidan ett kors af 4 l. 8 liljor. Under Ludvig XV pryddes frånsidan med ovala sköldar; under Ludvig XVI visade den sköldar med hörn. Den sistnämnda sorten, med liljor och Navarra-vapnets kedjor i sköldarna, kallas vanligen louis neufs. Af de nämnda sorterna funnos äfven dubbla l. dubloner. Louisd'or-sorter med speciella namn äro bl. a. de Noailles, Mirliton, Chevalier (l. Croix de Malte) och Louis au soleil. Antalet louisd'orer, som slogos af en mark (22 karats) guld, vexlade vanligen emellan 30 och 37 1/2. De äldstas värde var 10 livres. 1726 fastställdes sköld-louisd'orens värde till 24 livres tournois. Med francens införande (definitivt 1803) trädde 20- och 40-fr.-styckena i louisd'orens ställe. -- 2. Allmän benämning på åtskilliga tyska och danska mynt af 5 guldthalers värde, bl. a. Georgsd'or, Ernst-August-d'or, Christiansd'or, Frederiksd'or.
Louise [louis], Fr., Lovisa.
Louisenlund, gods i preussiska provinsen Slesvig-Holstein, 9 km. ö. om staden Slesvig, vid Sliens södra strand, var ursprungligen ett tegelbruk och omtalas såsom sådant (»tegelhof») 1543. År 1770 skänktes det af danske konungen Kristian VII till hans syster Louise och hennes gemål, prins Karl af Hessen, samt fick sitt nuvarande namn. Prins Karl dog der 1836. Senare tillhörde L. hans dotter Lovisa Karolina, hertiginna af Glücksborg, konung Kristian IX:s moder (d. 1867), och bebos f. n. (1886) af hennes son hertig Fredrik af Glücksborg. I trädgården finnas några märkliga runstenar uppresta. E. Ebg.
Louis Ferdinand [loui färdina'ng]. Se Ludvig, tyska furstar.
Louisiade-arkipelagen [-sia'd] l. Massim-öarna, en grupp af små öar och korallref framför Nya Guineas sydöstra ände. Arealen uppskattas till 2,200 qvkm. Ögruppen upptäcktes 1606 af Torres, hvilken betraktade den som en del af Nya Guinea. Först Owen Stanley fann 1848, att det var en särskild arkipelag. I början af 1885 togos öarna i besittning af engelsmännen. De båda största äro Sydöstön, 990 qvkm., och Rossel, 770 qvkm. Infödingarna äro papuaner och likna innebyggarna på Nya Guinea.
Louisiana, en af Nord-Amerikas Förenta stater vid Mississippis nedre lopp och mynning, begränsas i s. af Mejikanska viken, i v. af Texas (gräns: Sabine river och 94:de längdgraden), i n. af Arkansas (gräns: 33:dje breddgraden) och i ö. af staten Mississippi, mot hvilken floden Mississippi, 31:sta breddgraden och kustfloden Pearl river bilda gräns. Arealen utgör 126,180 qvkm., deraf 8,547 qvkm. upptagas af vatten. Landet har en medelhöjd af 23 m. öfver hafvet och öfverstiger ingenstädes 60 m. höjd. Nära fjerdedelen af hela arealen, kustområdet, ligger endast 3 1/4 m. högt och öfversvämmas af springfloden och vattendragens vårflöden. Midten af staten utgöres af prärier. I n. och v. erhåller landskapet en mindre enformig karakter genom några lägre åsar. Mississippis strandomgifningar äro från Baton Rouge så låga, att konstgjorda dammar måste skydda dem för öfversvämningar. Hela södra delen är en låg, sumpig alluvialmark. De förnämsta floderna äro Mississippi, som flyter omkr. 960 km. genom och utmed staten, Red river, Washita, Sabine och Pearl river, hvilka alla, utom den sistnämnda, äro segelbara. Dessutom finnas s. k. bayous, hvarmed i de södra staterna betecknas sekundära flodmynningar eller ock i allmänhet floder, i synnerhet med trögt lopp. Statens alluvialland, särskildt nedanför Red rivers mynning, har ett nätlikt utseende genom dessa bayous, hvilka vid flodtid upptaga det inträngande vattnet.
Källa: Project Runeberg ·
